När vårens flöden skummade ägde ett kulturhistoriskt möte rum i Uppsala, på Kulturkaféet, vid Fyrisån. Det skedde när den tjuvasjiska författaren Eva Lisina – syster till den internationellt mer kända poeten Gennadij Ajgi – besökte vår stad. Uppsalas Författarsällskap stod som värd. Kaféet rymmer med knapp nöd ett tjugutal personer. Drygt så många hade också infunnit sig. Man fick se sig om efter stolar. Eva Lisinas besök kan ses som länk i en kedja av händelser och skeenden, okända för de flesta.
Hos oss började det en dag i december 1990, då en liten man med vakna ögon och det grånade håret lätt spretande steg av stockholmståget och ställde sig att röka ensam, längst bort på perrongen – där jag identifierade honom.
Gennadij Ajgi. Han var den enda i en grupp av gästande ryska författare som gjort allvar av impulsen att bese vår universitetsstad. Han kom från Tjuvasjien. Jag måste fråga var detta ligger. Vi tillbringade dagen tillsammans och blev vänner för livet. Såg de traditionella sevärdheterna , med domkyrkan och Carolina. Bror Hjorths hus, där vi släpptes in trots att museet var stängt, väckte gästens särskilda intresse – kanske på grund av dess anknytning till gammalt folkliv. Ajgis besök i Stockholm föranleddes väl av kontakten med Hans Björkegren, inför utgivningen av det första urvalet av hans dikter på svenska – Tystnad, snö (Norstedt 1994). Dagen i Uppsala avslutades med tedrickning i köket på Österplan. Här möttes de två poeterna – Ajgi och Lars Bäckström – och förstod varandra på franska. Den fortsatta utvecklingen initierades av att vår son Jayant under samtalet lade Bellman i Fred Åkerströms framförande på grammofonen. Ajgi lystrade: ”Vad är detta? Är det Mozart?”. ”Det är ju Bellman!”
Bellman var obekant för Ajgi, men han upptäckte honom nu och tog honom snabbt till sig. Efter återkomsten till Moskva sökte han upp honom i tillgängliga ryska översättningar, satte igång sina tjuvasjiska kolleger att översätta centrala epistlar och sånger, och översatte honom själv till tjuvasjiska. ”Hade Bellman skrivit på ett mera känt språk skulle han ha räknats bland världslitteraturens stora”. Ajgi såg en parallell mellan förhållanden i 1700-talets Sverige och Tjuvasjien idag: en brytning i samhällets traditioner till följd av industriell utveckling och många människors inflyttning och anpassning till livet i städerna. Kontakten mellan svenska och tjuvasjiska författare och konstnärer gav upphov till ett i Tjeboksary vid 90-talets mitt bildat Bellmanssällskap, med regelbundna möten i ett gammalt hembygdsmuseum. Man började fira den 5 april som ”Bellmansdagen”. Vid ett tillfälle, 1995, häktade man ner en gatuskylt och döpte om Dzerzjinskijgatan till Bellmansgatan. Det skedde under medverkan av Sveriges kulturattaché i Moskva, och visades i svensk TV. Förändringen blev inte bestående, men den pekade mot en vilja till nyskapande och inhämtande av inspiration från ett Europa bortom den Ryska federationens gränser. Ett urval av Ajgis dikter kom ut på svenska i Hans Björkegrens översättning 1994. Samlingen hälsades med entusiasm i litterära kretsar – även om dikterna i förstone kunde synas svårforcerade. Man får läsa dem långsamt, och tänka. Eva Lisina hjälper oss här. I sina berättelser – delvis riktade till barn – ger hon bakgrund och ursprung till Ajgis författarskap. Han föddes 1934 i en avlägsen bondby, efter revolutionen uppgående i en kolchos. Fadern var aktad skollärare med djupa kunskaper i och kärlek till den ryska klassiska litteraturen. Den kringboende befolkningen talade tjuvasjiska (ett turkspråk) och levde av jordbruk under enkla förhållanden. Bakom vad som under sovjetregimen överlevt av den grekisk-ortodoxa tron bevarades ännu rester av förkristna traditioner. Ajgis morfar hade haft anseende som shaman. Fadern stupade i Andra världskriget 1943. Av de 300 män i byn som mobiliserades till kriget återvände, enligt Ajgi, endast 14 – hälften av dessa som krymplingar. Byn hade blivit en ”änkornas by”. Ajgi uppbar därefter rollen som familjens överhuvud. Man kunde märka det i hans attityder också som vuxen. Jag slogs redan vid vårt första möte av hans generositet, nyfikenhet och ansvarstagande gentemot sin omgivning. Bland de första gåvor som jag fick mottaga av honom var en liten bok av Eva Lisina, om barn under Tjuvasjiens sol. Det var Ajgi som gav henne råd om hur hon skulle gå till väga för att skaffa sig högre utbildning. Litteraturinstitutet i Moskva där han själv hade vunnit inträde tack vare sina tidigt publicerade tjuvasjiska dikter, stod henne inte till buds. Ajgi rådde henne att söka in på ett jordbruksinstitut, där konkurrensen om platserna var mindre. Så gjorde hon – och det passade henne, med hennes exakthet i iakttagelser och genuina kärlek till naturen. Umgänget med Ajgi och hans kamrater berikade hennes studieår i Moskva och gav dem en humanistisk komplettering. Kvällen på kulturkaféet med denna sällsynta gäst blev en upplevelse. Vår förläggare Mikael Nydahl gav en introduktion – varunder Eva blev ivrig, lyste upp och spontant tog över ordet. Hon berättade om sin bakgrund, hur hon vid 90-talets början blivit upptagen i gruppen som åtagit sig att översätta den ryska bibeln till tjuvasjiska – ett arbete där hon snart intog den ledande rollen och som hon kom att ägna 19 år av sitt liv.
(foto: Jayant Bäckström)
Därefter lästes en lång dikt, ”Gråt över en bror” som Eva skrev efter Ajgis död 2006 och skickade till oss med orden ”Gör med den vad ni vill!” Vi – i min ryska studiecirkel studerade den, jag översatte den och läste den nu, kanske blev det dess debut i världen. Den framställer poeten, dels som sagoprinsen som då och då försvinner till hemlighetsfulla kontakter, dels i realistisk vardag med öronlappsmössa och gummistövlar, då han knackar på sina systrars sommarhus i Denisova Gora (Tver-området). Dikten sammanfattar hela familjens liv, med betagande minnesbilder av modern och av naturen som omgav deras barndom. Den mynnar ut i en maning till en skål i det nybryggda ölet, tjuvasjernas nationaldryck, till den avlidnes minne – i trots mot sorgen. Sedan följde i programmet ett mellanspel på fioler. Jayant Bäckström framförde tillsammans med Karin Ebbersten den melodi som ingivits honom efter Lars Bäckströms död – i februari 2006, en vecka senare än Ajgi. Också en s k Pusjkinpolska, inspirerad av en medaljutdelning i höstas. Omärkligt antyddes genom detta sambandet mellan alla inblandade personer – också spelmannen. Till sist läste Mikael Nydahl några centrala dikter av Ajgi, som infogats i det svenska urvalet av hans essäer, Samtal på avstånd (på svenska 2008). Om ”Fältet – ända till skogsgärdsgården”. Och för att vi äntligen skulle få lyssna till det tjuvasjiska språket läste Eva en av de sånger i Harry Martinsons Aniara som av Josif Trer, Gennadij Ajgi och Eva Lisina översattes till tjuvasjiska inför hundraårsminnet av denna svenska poets födelse. Åhörarna kunde sedan gå hem, uppbyggda av det över alla konventionella och politiska gränser – oväntade.