Västlig kurs för Moldovas nygamla styre?

I torsdags fick Moldova en ny regering. De tre koalitionspartier som fick den förra att kollapsa för tre månader sen  genom att lägga krokben för varandra har nu bildat en ny allians som de säger ska rädda landet.

Landet behöver definitivt räddas men kanske var det snarare rädsla för att möta väljarna som fick de tre partierna att upprätta en ny fasad av enighet. Opinionsmätningar visade att väljarna var hjärtligt trötta på partiernas kiv som handlade om politikernas egna affärsintressen. Tre fjärdedelar av invånarna är övertygade om att det brukar fuskas vid valen. Det fanns en risk att många inte skulle bry sig om att rösta om det blev nyval. Det förmodades gynna kommunisterna i oppositionen som med sina kanske 30.000 aktivister trots allt kan förväntas få sina sympatisörer att gå till valurnorna.

Det 13 våningar höga prestigehotellet National vid huvudgatan i Chişinău står tomt och förfallet sedan många år. Alldeles bakom reser sig betongskalen av två nya höghus där arbetet stannade av för flera år sen. Bland växtligheten mellan de öde huskropparna får stadens lekfulla vildhundar vara i fred. I skuggan av dem fungerar på en bakgata trots allt ett fyrstjärnigt hotell i sex våningar.

Vid samma huvudgata, ett kvarter närmare centrum, har trapporna ner till en gångtunnel under gatan fått ersätta socialtjänsten. Sedan flera år känner jag igen några kvidande gummor, en gamling som spelar så vackert på sin pipa och en annan utan händer och fötter som då och då rör om i burken med en armstump för att känna efter om nån lagt pengar där. Häromdagen anslöt sig en ung mamma med ett barn med tomt ansiktsuttryck i knäet. De som passerar förbi är inte rika och kan inte dela med sig varje dag men gör det ibland.

I Chişinău vandrar jag med korta steg och med blicken riktad mot marken. Trottoarerna är en tredimensionell mosaik av gropar, lappad asfalt och betongfyllningar. Framför enstaka hus är gångbanan belagd med prydlig klinker, ibland indelad i avsatser med ett par centimeters nivåskillnad. De syns knappast och det är oftast här man snubblar.

I ett gathörn har någon som varning tryckt ner en grov gren i ett hål där en del av vägbanan sugits in i ett trasigt avlopp.

På landet har de gamla sovjetiska  kollektivjordbruken splittrats upp i små privata åkrar. De påminner mig om de gamla kartor från 1700-talets Sverige där åkermarken ser ut som lapptäcken. På en väg fem mil söder om Chişinău färdas jag längs ett sådant lapptäcke där många jordbruksfamiljer rensar sina majsfält med enbart hacka. På två lotter dras redskapen av hästar. Min uppmärksamhet fångas dock av något helt annat. En bonde skjuter med ett rejält grepp om styret en cykel framför sig. Han har monterat bort framhjul, kedja, sadel och pedaler. I gengäld sitter nedanför pedalernas plats ett brett skyffeljärn. Jag frågar Ivan, som mannen visar sig heta, om det inte är tungt.

– Inte så farligt, svarar han. Fast, det är klart att det är lättare för dem som har häst.

Se vinde (Till salu) står det på skyltar utanför många av de hus jag ser ute på landet. Allt fler ger upp hoppet om att kunna försörja sig med eller utan häst och söker sig utomlands, många till Ryssland eftersom man kan språket men en del lyckas också ta sig till Västeuropa.

Det är just mellan Ryssland och Västeuropa som politikerna går balansgång. Att de tre koalitionspartierna bildat regering på nytt gör att de har chans att bli färdiga med ett associationsavtal med EU till det möte som äger rum i Vilnius i november. Samtidigt lockar Ryssland med billig gas och olja om landet i stället ger företräde åt den ryskledda tullunionen. Och eftersom många av Moldovas tunga politiker är affärsmän innebär det ryska budet också en frestelse för dem att styra energiimporten från Ryssland genom egna bolag.

I Moldova liksom i alla forna Sovjetrepubliker flyter politik och affärer samman på ett sätt som saknar transparens. De tre huvudsakliga källorna till politisk energi i Moldova kan sägas vara mångmiljonären Vlad Filats plånbok, mångmiljonären Vladimir Plahotniucs plånbok samt kommunistpartiet kring sin ledare Vladimir Voronin som fyllde 72 häromdagen. I princip har Filat och Plahotniuc kontrollerat olika finansiella intressesfärer. De hamnade dock i en strid om revir som ledde det till regeringskrisen i mars då Plahotniuc tvingades lämna posten som vice talman i parlamentet och Filat ämbetet som premiärminister.

Nu avvaktar båda i bakgrunden. Få tror att Plahotniuc kommer att återvända till en politisk post i framtiden. Däremot fortsätter han som tidigare att finansiera några politiska partier, däribland det Demokratiska partiet (PDM) som han själv representerade i parlamentet och som också sitter i den nya regeringskoalitionen. Partiets ledare Marian Lupu har nu avstått talmansposten till en partikamrat.

Därmed kan han koncentrera sig på att försöka förbättra sin image inför det val som är att vänta 2014. Samma sak gör Vlad Filat som fått acceptera att hans ställföreträdare inom det Liberaldemokratiska partiet (PLDM) Iurie Leanca tills vidare är landets premiärminister. Filat anses ha större chanser än Plahotniuc att återvända till en tung politisk post men han har tid på sig fram till nästa år att fundera.

Även det lilla Liberala partiet (PL) som är den tredje koalitionspartnern lär få arbeta hårt för att få fortsätta att sitta i en regering efter nästa val.

Samtidigt arbetar nu kommunisterna, som redan är landets största parti, på att försöka nå över 50 procent av mandaten i nästa val, en position som de senast hade fram till 2009. Moldovas kommunistparti strävar också efter en balansgång mellan EU och Ryssland.

I moldovisk politik är det lätt att snubbla liksom på trottoarerna. Presidentpalatset skyddas fortfarande av byggplank sedan det sattes i brand av demonstranter för fyra år sen. Inte många tror på en snabb stabilisering och därför står valet för allt fler mellan att emigrera och att själva tänka flexibelt i vardagen liksom Ivan som skapat ett nytt jordbruksredskap av en begagnad cykel.