Den rödbruna författarnas anförare Aleksandr Prochanov är vid 75 års ålder oförminskat produktiv. Det betyder att han fortsatt sprutar ur sig texter av olika slag; bakom sig har han vid det här laget ett 50-tal böcker. Han beskriver sig själv som ”stalinistisk imperialist”. Han älskar på samma gång medeltidsmystik och moderna missiler, tsarinsignier och teknologi. Han vill ha fler kyrkor och fler kärnvapensmedjor. Han menar att mullornas Iran kan tjäna som en viktig förebild för Ryssland.
Prochanov har aldrig förnekat Gulag – men Gulag härdade enligt hans synsätt det egna folket, lade grunden för segern i ”Det stora fosterländska kriget”. Därigenom har också Väst, menar han, 30-talsterrorn att tacka för sin så kallade frihet. Stalinsamhället uppvisade en föredömlig samhällsdisciplin. Det kostade blod – men det gjorde Ryssland stort.
Hans roman ”Det femte imperiet” (2007) förkunnar att nationen, efter år av dekadens, måste sikta på ny territoriell utvidgning. Fyra tidigare imperiala försök, under medeltiden, under Peter den store, under 1800-talet, under Sovjeteran, tillförsäkrade ryssarna ära – men strandade alltid förr eller senare. Nu är stunden inne att våga språnget igen. Individens intressen måste, som förr, i allt underordnas den grandiosa statstanken.
Genom åren har Prochanov haft ett ojämnt förhållande till Vladimir Putin. Jeltsinismen stod för allt han hatade: nationens förnedring och utförsäljning till väst. När den unge KGB:aren inför det nya årtusendet tog vid uttalade Prochanov förhoppningar om en vändning. Men de kom på skam: nidbilderna av den nye ledaren i hans tidning Zavtra blev snart legio. Putin hade lagt sig på knä för USA och ”dummokrater” som idisslade mänskliga rättigheter.
2011-12 tycktes Prochanovs explosiva missnöje nå sin kulmen. Oppositionens omfattande gatudemonstrationer skrämde honom mer än någonting annat. Ryssland upplevde i hans ögon en revolutionär situation. Han sade sig befara att de fasansfulla liberalerna, om de fick makten, skulle förvandla landet till ett slakthus. Putin hade visat sig oförmögen att stå dem emot, han befanns ”orangefärgad” – eftersom hans eftergiftspolitik stakade ut samma skändliga väg som några år tidigare beträtts av det ”orangea” Ukraina.
2013 är det annat ljud i skällan. Den ryska hedern syns på väg att återupprättas. Kreml rustar, pekar ut fristående organisationer som agentcentra, varnar för fiendens ränker, ställer intellektuella ”uppviglare” inför rätta. Prochanov har deklarerat att Rysslands historia på en gång är ”berusande, helig och fruktansvärd” – nu känner han detta på nytt, efter två decennier av nationell kräftgång.
Putin själv verkar plötsligt ha glömt de många nidporträtten. Allt oftare släpps den gallsprängde 75-åringen fram i talk shows i statstelevisionen. Nyss var han på halvofficiellt besök i Syrien. De två tycks därmed äntligen ha funnit vägen till varandra. Det bådar inte gott.