Samtidigt som de ryska myndigheterna gjorde razzior mot en rad frivilligorganisationer, som misstänktes vara utländska agenter, så höll det ryska ordförandeskapet i Östersjörådet ironiskt nog ett Baltic Sea NGO Forum på temat Tolerance and Cultural Diversity. Konferensen genomfördes av den ryska NGO-n Association for Cooperation with Nordic countries ”Norden” i S:t Petersburg den 16-17 april 2013. Kostnaderna delades mellan Gorchakov Public Diplomacy Fund, som står det ryska Utrikesministeriet nära, och Nordiska ministerrådet (NMR). Syftet med konferensen var enligt de ryska värdarna att främja tolerans och bekämpa radikalism, extremism och xenofobi genom att föra samman politiker, frivilligorganisationer och akademiker till regionalt samarbete. Det blev en uppvisning i rysk public diplomacy, användning av mjuk makt som medel för att politiskt påverka andra länder, och västlig anpasslighet.
Konferensen samlade över 300 deltagare, de flesta inbjudna ryska tjänstemän och NGO-representanter från Petersburg och angränsande regioner. Även några äldre medborgarrättskämpar fick dock delta. Från övriga östersjöländer kom de flesta från Finland, varav påfallande många från Sällskapet Finland-Ryssland, från Sverige bara tre representanter för Föreningen Norden och en medlem i OSSE-nätverket (jag själv) men från Litauen ingen. Möjligen uteblev några organisationer som protest mot den ryska NGO-lagstiftningen.
Konferensens plenarsessioner dominerades av olika officiella tjänstemän. Ledaren för det ryska ordförandeskapet i Östersjörådet läste inledningsvis upp en hälsning från utrikesministern, som framhöll värdet av public diplomacy
Vidare framträdde representanter för Östersjörådets sekretariat och Nordiska ministerrådet, vilka upplyste om möjligheter till stöd åt ryska NGO-er (vilket kan göra dem till utländska agenter), samt västliga frivilligorganisationer. Dessa betonade bl.a. att regeringar inte får påverka sina NGO-er, vilka bör garanteras frihet och ska påverka regeringarna att uppfylla sina åtaganden. Ingen tog upp de pågående trakasserierna och ingen tid fanns för debatt.
Konferensens tre arbetsgrupper, där frivilligorganisationerna träffades, bjöd däremot på intressanta presentationer och debatter. I min arbetsgrupp som skulle handla om multikulturella samhällen, utmaningar och lösningar, uppträdde bl.a. en representant för Fonden för (ryska) landsmän utomlands (med stort statligt stöd), som kritiserade lagstiftningen i Estland och Lettland. Han fick mothugg från personer därifrån och balanserades av en finsk NGO-talesman, som berättade om problemen för finsk-ugriska språk och kulturer i Ryssland samt försöken att stödja dessa.
Representanten för en tysk-rysk NGO berättade om projektet Levande bibliotek, som erbjuder en plats för möten mellan vanliga ryssar och sårbara grupper som homosexuella, HIV-smittade, feminister (!) muslimer, migranter och punkare, dock med en åldergräns på 18 år. Statliga institutioner i Petersburg visar inte tolerans mot dessa och denna den mest liberala staden i Ryssland har en lag som förbjuder ”propaganda” för homosexualitet och pedofili.
Chefen för organisationen Huset för fred och icke-våld berättade om ett försoningsprojekt i en tjetjensk by, som år 2000 drabbades av en massaker, och ledaren för ett regionalt pressinstitut, som utbildar oberoende journalister, diskuterade mångfald och språkbruk i massmedia. Dessa ämnen förefaller kanske okontroversiella, men båda talarna berättade i slutet av sina inlägg att deras NGO-er under själva konferensen utsatts för husrannsakningar, och de var nu osäkra om sin framtid. Den förstnämnda organisationen hemsöktes av bl.a. åklagarämbete, brandskydd, skatte- och sanitetsinspektion.
När sedan arbetsgruppen senare började diskutera eventuella bidrag till konferensens slut-dokument, framfördes därför förslag om att uttrycka en oro över kampanjen (massovye proverki) mot ryska NKO-er, vilka inte ansågs gynna byggandet av ett demokratiskt och tolerant samhälle. Härvid citerades FN:s förre generalsekreterare Kofi Annans ord om att ett svagt civilsamhälle gynnar auktoritarism. Detta förslag fick överväldigande stöd från både ryssar och andra i gruppen, men ett fåtal motsatte sig det. En ryss menade att förslaget inte fanns på arbetsgruppens dagordning och skulle vara kontraproduktivt. En kvinnlig jurist ansåg att åklagarmyndigheten bara lydde order uppifrån och att många organisationer klarat kontrollerna.
Vid konferensens avslutande plenarsession, där arbetsgruppernas resultat presenterades, nämndes också vår grupps oro över situationen enligt ovan. Dessutom fick en äldre representant för Memorial, som också hemsökts, utanför programmet framträda. Han betonade att den ryska NGO-lagstiftningen isolerar landet och hotar samarbetet också i Östersjö-området och bad om stöd från de andra länderna. Men i slutdokumentet kom inget av detta med. Dokumentet avslutades med en allmän rekommendation…
“To secure respect for democratic rule and democratic development in all Baltic Sea countries that allows contribution from free, independent organisations and a free cross-border co-operation between NGOs around the Baltic Sea. We want the Baltic Sea to be a region of sustainable environment, mutual trust and democracy.”
De ryska arrangörerna hade alltså anledning att vara nöjda, de ryska frivilligorganisationerna att vara besvikna och de västliga att skämmas inför dem. Västliga medlemmar i organisationskommittén förklarade efteråt att utkast till slutdokument diskuterades redan i februari och att det överenskomna resultatet inte kunde ändras. Ryssland hade alltså som värd- och ordförandeland störst inflytande, och övriga åtta deltagande östersjöländer måste enligt konsensusprincipen ge med sig.
PS. Efter konferensen (24 april) genomförde ryska myndigheter också en inspektion på Nordiska ministerrådets informationskontor i Kaliningrad. NMR:s generalsekreterare tog avstånd från detta och betecknade det som störande för det i övrigt goda samarbetet.