Särbehandling eller likabehandling? Frågan ställs på sin spets efter ett besök i Rusinovo, Gorod Slepych, Synskadades stad, 65 kilometer sydväst om Moskva.
Ljudmila Zjiltsovas fingrar rör sig snabbt på arbetsbordet i den stora salen i fabriken Rusinovopak i Rusinovo.
– Vi sätter ihop pipetter, säger 46-årige Ljudmila, vars synskada medger henne att se kontraster. Vi tar glasets öppning och sätter på en hylsa.
Bredvid Ljudmila sitter ett tjugotal arbetare. De gör alla samma sak och de är alla synskadade. Rusinovopak, som grundades år 1948, tillhör Allryska förbundet för synskadade. Den är ett av cirka 180 företag med arbetsplatser för synskadade som förbundet driver. Men Rusinovopak är speciellt. Det ligger i det som kallas Synskadades stad, Gorod Slepych. När Rusinovo grundades för några decennier sedan, var tanken att det skulle vara en stad, extra tillgänglig för synskadade. Bostäder anpassades, skolor och rehabiliteringscenter inrättades. Synskadade från hela Sovjetunionen skulle bo och arbeta här var tanken. Så blev det. Till att börja med. Synskadade flyttade hit och Rusinovo blev Gorod Slepych. Så kallas staden än idag, trots att planen på det perfekta samhället för synskadade för länge sedan gått i kras. Ljudmila Zjiltsova ute i salen har arbetat på fabriken i mer än 20 år.
– Tidigare var här mycket arbete, suckar hon. Nu finns inte så många uppgifter.
Nej, fabriken är inte vad den en gång var. Under 60- och 70-talen arbetade 1200 personer här. Hälften var synskadade. Fabriken producerade delar till tv-apparaten Rubin. När Sovjetunionen upplöstes minskade statens stöd, fabriken fick söka egna kunder och tvingades lägga om produktionen. Synskadade lämnade Rusinovo och Rusinovopak. Av stadens tusen invånare är cirka 250 synskadade. Fabriken har 150 anställda, av dem 47 synskadade. De har låg lön, vilken kompletteras med bidrag. Men med sitt bibliotek med talböcker, tidningar och punktskriftslitteratur, samt en liten träningssal, är fabriken alltjämt en samlingsplats för synskadade i trakten. Det är svårt att veta hur många synskadade det finns i Ryssland. Det man vet är att Allryska förbundet för synskadade har 274 000 medlemmar. De lever i ett otillgängligt samhälle.
Nog för att stora städer som Moskva har trafiksignaler med ljud och nog för att det finns punktskrift på skyltar utanför en del offentliga lokaler. Runt om finns talboks- och punktskriftsbibliotek, med Ryska statliga biblioteket för synskadade som det centrala och största. Men generellt är det svårt. Det gäller inte bara att ta sig fram. Det är också svårt att få jobb och över huvudet taget betraktas som en jämbördig samhällsmedborgare.
Lösningar som Rusinovo har både motståndare och anhängare. Rusinovopaks direktör Sergej Bykov, som är seende, är emot tanken på särbehandling.
– Tidigare tyckte man att det var bra att alla var på samma ställe, säger direktören. Men nu tycker man snarare att man ska riva gränserna. För att funktionshindrade inte ska känna sig utestängda arbetar man nu med exempelvis ljud vid trafiksignaler. Enligt min mening ska man inte dela upp. En enklav för synskadade är inte rätt.
Ljudmila Zjiltsova vid pipetterna på arbetsbänken i fabrikssalen håller inte med.
– Fabriker speciellt för synskadade spelar en stor roll i vårt liv, säger hon. Här är det enklare och lättare för oss att arbeta än på en plats för seende.
Hon får medhåll från högsta ort. Vladimir Vsjivtsev, vice ordförande i Allryska förbundet för synskadade, är för idén.
– Bostäder är en viktig fråga, säger han. Staten måste göra mycket för att underlätta för individen. Individen måste få kunna välja. Men för att kunna göra det måste det finnas miljöer där man kan röra sig fritt. Separat och anpassat boende löser många problem.
Idag byggs inga fler städer som Rusinovo och de företag som Allryska förbundet för synskadade driver, får allt färre resurser. Platserna blir allt färre. Men Ryssland arbetar med tillgängligheten. För närvarande drivs en stor statlig kampanj Dosponaja sreda, Tillgänglig miljö, vilken omfattar alla funktionshindrade grupper. Inom det genomförs projekt som förbättring av tillgänglighet i tunnelbanan och märkning av skyltar med punktskrift. Vladimir Vsjivtsev, vice ordförande i Allryska förbundet för synskadade, är glad för kampanjen. Han tycker att relationerna mellan staten och den ryska synskaderörelsen har kommit in i en ny etapp. Alla problem; bostäder, arbete, utbildning, pensioner är viktiga.
– Men det viktigaste är att vi hittar ömsesidig förståelse.
Men inte alla är nöjda. Alexander Rakovitj, ordförande i Kaluga-avdelningen i Allryska förbundet för synskadade, menar att kampanjen delvis är en skenmanöver. Alexander Rakovitj, som är också lokalpolitiker och affärsman, vill se mer handling.
– Staten har inte involverat organisationerna i programmet tillräckligt. Det finns så många brister. Ingen stad utom Moskva har trafiksignal med ljud. Vid övergångsställen finns inga reliefer eller markeringar, på plattformer finns inga varningar vilket gör att synskadade kan gå rakt ut på rälsen.
Kanske kan kampanjen, synskaderörelsens arbete och ny mentalitet i samhället leda till en mer tillgänglig tillvaro för synskadade och förändrad syn på utsatta grupper i Ryssland. Tills dess monterar Ljudmila Zjiltsova pipetter på Rusinovopak, och har inga planer på att förändra sitt liv.
– Naturligtvis fortsätter jag att arbeta här, säger den ryska fabriksarbetaren i Synskadades stad. Om fabriken finns kvar. Utan arbete kommer man ingenstans.