Av Anders Björnsson
Anders Björnsson
var under de första fem åren, fram till senaste årsskiftet, chefredaktör för den internationella kvartalstidskriften Baltic Worlds. I slutet av 2012 utkom Kejsarbysten och andra noveller av Joseph Roth (Bokförlaget Atlantis) i Björnssons översättning.
Den som vallfärdar till staden Brody, där den österrikiske författaren Joseph Roth (1894–1939) föddes och växte upp, vet inte riktigt var han hamnar. Sedan Hitler Stalin-pakten ligger staden i Västukraina, men när Joseph Roth var ung låg den ännu som en östlig utpost i den Habsburgska dubbelmonarkin, helt nära ryska gränsen. Det blev slut med det, efter första världskriget, när Galizien – som det fattigaste av monarkins många kronländer – införlivades med den nyupprättade polska republiken.
Eller återgick till? Polen hade ju styckats under 1700-talets senare del, av tre europeiska stormakter (Preussen, Ryssland, Österrike): vid den första delningen 1772 tillfördes Östgalizien kejsarinnan Maria Teresia, formellt i hennes egenskap av ungersk monark, och med den tredje och slutliga delningen 1795 kom också det galiziska territoriet västerut, inklusive Kraków, att bli en del av Habsburgarnas imperium som efter Napoleon-krigen utvecklades till ett alltmer slaviskt, allt mindre tyskt välde.
Den här historiska bakgrunden framträder bara som brottstycken när man läser Joseph Roths berättelser, och i den
mån nationella eller etniska aspekter ges något utrymme där så är det närmast som irritationsmoment, som politiska felgrepp eller rena propagandalögner. Joseph Roth var österrikare, född som jude i en obetydlig gräns- och handelsstad med en befolkning som till åttio procent var judisk; men Österrike för honom var ingen nation, ingen stat, det var en idé, och östjudendomen var ingen religion, ingen ras, den var en tradition och en miljö.
Joseph Roth skulle bli en av 1900-talets stora författare på tyska språket, men tyska var ingalunda hans modersmål – han talade polska, jiddisch, ukrainska och troligtvis också en smula ryska innan han lärde sig det som blev hans arbetsspråk – och när han valde religiös bekännelse så blev det katolicismen eftersom den monarkiska princip som han i mogen ålder kom att bekänna sig till, ja dyrka, den kejserliga, till sin natur var katolsk och apostolisk, allmän och icke-nationell, icke-sekteristisk.
Jag kom att fängslas av Joseph Roth på riktigt allvar när jag satte igång med att översätta en samling av hans noveller – från debuten under de sista världskrigsåren till det tragiska slutet några månader innan nästa världskrig stod för dörren. Man visste inte så noga var man befann sig i Joseph Roths litterära universum, men då detta – enligt författarens strikta direktiv – var en universell värld, så kunde man känna sig hemma på vilken plats som helst. Främling kunde man vara inte i ett rike, bara i en nationalstat; inte under en härskare som alla såg upp till, däremot under politiker, ”advokater”, som såg ner på alla, sina meningsmotståndare men också sina väljare, eller ”klienter”, som Roth menade att de behandlades som.
I Joseph Roths stora roman Radetzkymarschen (1932) – man vågar nästan kalla den kultroman, en 1900-talets Krig och fred – befinner sig de båda manliga huvudpersonerna, far och son, i en mährisk residensstad respektive östlig garnisonsstad (som säkerligen har lånat drag av Brody, födelseorten). Roths genombrott som skönlitterär författare hade kommit med Job. Historien om en enkel man (1930) – där är man inledningsvis på andra sidan gränsen, i ryska imperiet, i volhynisk Spelman-på-taket-miljö. Och överallt smugglas det: människor, nödvändighetsvaror, idéer. Roths ofullbordade ”Trotski-roman”, Der stumme Prophet, startar i denna geografiska gråzon av kriminalitet och affärslist. I Flucht ohne Ende (1927) – översatt inte till svenska men väl till norska, av Arnulf Øverland, den blivande motståndsdiktaren – möter man sibirisk krigsfångenskap och bolsjevikisk pionjäranda, men också dysterheten i ”världens huvudstad” Paris, där Joseph Roth själv skulle sluta sina dagar. Jag tar några andra titlar ur högen: Hotell Savoy (1924), som spelar i fabriksstrejkernas och krigsåtervändarnas Lodz; Beichte eines Mörders (1936) som är berättelsen som en avsigkommen fursteson vilken ställer sig i ochranans utlandstjänst; Die 1002. Nacht (1939), den sista roman som han hann färdigställa, om ett besök av den persiske shahen i Paris, med oanade konsekvenser, för hög som låg.
Naturligtvis – det är ett rikt författarskap. Rikt och till stora delar okänt. Ett antal översättningar till svenskan (andra än mina) tycks vara på väg eller har nyligen sett dagens ljus. Den falska vikten (1937) är en infernalisk studie av en kejserlig ämbetsman som inte klarar övergången från militärt till civilt. I Spindelnätet (1923) – en kortroman, Roths favoritformat – blir den fascistiska personlighetstypen, utan några genomtänkta idéer men beredd till vilka illdåd som helst, närgånget granskad. Små mästerverk som Legenden om den helige drinkaren (i Ervin Leisers styva tolkning från 1962) och Leviathan (i Brita Edfelts från 1959) finns också. Det går alltså att göra upptäckter. Men också den som efter ett tag finner sig förtrogen med verket gör ständigt upptäckter och kan häpna inför vad han får syn på.
Den unge Joseph Roth, som hade bedrivit högre men aldrig avslutade studier, först i Lemberg (ukrainska Lviv), sedan i Wien, innan kriget tog honom, valde till en början en karriär som journalist, närmast i vänsterpressen och i den samhällskritiska genren. Han gjorde feuilletonen (”understreckaren”), det lärda, ofta vitsiga småpratet till sin publicistiska specialitet. Som reporter kan han likna tjecken Egon Erwin Kisch, som satiriker en Kurt Tucholsky och andra i kretsen av tidskriften Die Weltbühne. Under pseudonymen Josephus, stundom med epitet ”Der rote”, skriver han kåserier, dagsvers, kupletter – tidningarna heter Der neue Tag, Vorwärts, Lachen links. Han gisslar ordensprydda generaler och reaktionära professorer och sympatiserar med försöken att omgestalta de efterkrigstida samhällena i anti-borgerlig anda. Han häcklar – ursinnigt, ofta besinningslöst – all överhet. Han vill något nytt. Han är en fredskämpe. Han – fänriken som legat vid fronten, om det nu var det han gjorde, men som säkerligen aldrig deltagit i strid. Och så ofta kriget bildar resonansbotten till hans verk: i Nikolaus Tarabas (1934), bland demobiliserade ryska soldater som ställer sig under en fanatisk krigsherres ledning, i Die Rebellion (1924) där en krigsskadad försöker slå sig fram som legitimerad positivhalare i det republikanska Wien, i Die Kapuzinergruft (1938) som formas till den österrikiska militärkastens och den indolenta aristokratins svanesång!
Åren efter kriget är de geografiska rörelsernas tid. Man flyttar gränser och ser kulmen på den stora Amerika-utvandringen – inte minst från Galizien, Europas mest emigrationsbenägna trakt. Joseph Roth själv var en orolig ande som inte gillade att bo mer än två veckor på samma ställe. Kaféet blev hans arbetsrum. Men han gjorde också utflykter i den omgivande terrängen: reportageresor till Albanien, till sina gamla hembygder (återgivna i en svit essäer, Judar på vandring, 1927), till Sovjetryssland, sponsrade av den ledande liberala avisan Frankfurter Zeitung.
Med den ryska resan på hösten 1927 kom vändpunkten. Det var inte systemet, regeringssättet, bolsjevikerna som stötte bort honom, det var metafysiken, den ryska andan. Nu insåg han, eller intalade sig, att det var österrikare han var, legitimist, inte världsförbättrare. Han började svärma för en värld där man kunde söka sin hembygd överallt, ja, också i Tokyo och Buenos Aires, ”ett hus med många ingångar”, som det heter i titelnovellen i den bok som jag har översatt: ingen liten hydda och inte heller någon ”gated community” av modernt snitt. Där hade den gamle österrikaren nog känt sig som en fånge, möjligen som en inträngling.