En påskbetraktelse
På en av de inledande sidorna i min avhandling Från Marx till marxism: En studie av Karl Marx och marxismens framväxt står det: ”I just denna bemärkelse kan en studie av övergången från Marx till marxism uppvisa stora likheter med en studie av exempelvis ämnet ’från Jesus till kristendom’” (1987:17). Texten fortsätter:
Båda studierna skulle kunna behandla den historiska process, varigenom två personer som levt, verkat och uttryckt sig sedan fick efterföljare, vilka utarbetade en sammanhållen lära utifrån respektive personers livsverk och därmed gjorde dessa [efterföljare] till auktoriteter även på eftervärldens problem.
Detta skrevs för trettio år sedan, och under dessa år har jag inte ägnat frågan om eventuella likheter i utvecklingen från Jesus till kristendom respektive från Marx till marxism någon uppmärksamhet. Men av en slump stötte jag för några månader sedan på en relativt nyutkommen bok med titeln From Jesus to Christianity av den amerikanske religionsvetaren L. Michael White. När jag skaffade och började läsa boken
slogs jag över likheterna i den historiska process som White analyserar och den process som jag försökte analysera i min avhandling. Visst, det finns en mängd avgörande skillnader, inte minst i fråga om när processerna ägde rum och hur lång tid de tog. Det finns vidare ingen bevarat som Jesus själv har framställt, medan det finns oerhört mycket som Marx skrev, även om bara en bråkdel av det var känt för omvärlden när marxismen började utformas runt Marx’ död 1883. Det finns även en del som tvivlar på om Jesus verkligen har funnits, medan jag tror att ingen menar att Marx’ existens bara är en uppfinning av eftervärlden. Men det som kanske de flesta skulle se som den största skillnaden är nog att Jesus predikade om en annan, hinsides värld, medan Marx ”predikade” (om han nu gjorde det) om den värld vi människor lever våra jordiska liv i.
Ändå finns det vissa intressanta paralleller som kan kasta ljus över båda processerna. Den diskussion som följer skall inte uppfattas som ett resultat av en jämförande analys av de båda ”från-till”, utan som ett första försök att finna vissa grundläggande strukturer och urskilja både likheter och skillnader. Detta innebär att jag är mycket intresserad av kommentarer och kritik, för jag kommer troligen att skriva en mer utarbetad artikel om frågan i framtiden.
Grunden till en eventuell jämförande analys ligger i det faktum att två enskilda personer (om vi nu utgår från att Jesus existerat) kom att uppfattas som grundare av två mycket stora och inflytelserika sociala rörelser, kristendom respektive marxism, vilka båda har spelat en enorm roll. Både Jesus och Marx yttrade sig i en mängd olika sammanhang, diskuterade och analyserade många av sin samtids problem och framställde svar och lösningar på många av tidens frågor. Både Jesus och Marx hade under sin livstid bara ett litet antal ”lärjungar”, Jesus de tolv som följde honom och Marx hade vännen Engels och ett fåtal andra utspridda i Tyskland, USA och på enstaka andra ställen. Både Jesus och Marx dog relativt okända, men det dröjde inte så länge innan antalet anhängare ökade, snabbare för Marx och långsammare för Jesus. Bådas budskap spreds av ”missionärer” (t.ex. Paulus respektive Plechanov), och det uppstod snart ett antal församlingar i mindre Asien (i Antiochia, Filadelfia, Smyrna etc.). På liknande sätt växte det även fram lokala marxistiska grupper i Ryssland. Både fick snart sina ”påvar” – Petrus respektive Engels – vilka kom att utforma ideologins ”sanningar”. Även det faktum att anhängarna utsattes för förföljelse från sina respektive makthavare är en likhet rörelserna emellan. Förföljelserna medförde också att anhängarna ofta gick under jorden och bildade hemliga sällskap, vilket oftast ökade repressionen mot dem, både i Romarriket och i Tsarryssland.
För både Jesus och Marx gällde att när deras inflytande växte uppstod olika uppfattningar om vad som egentligen var deras respektive budskap. För Jesus och den tidiga kristendomen medförde det faktum att det skapades kristna församlingar på olika platser långt från Palestina, såsom Alexandria, Etiopien eller Armenien, att alla påverkades av den lokala kulturen när de växte fram. För Marx äger motsvarade process rum när ”marxismen” mer allmänt anammades i Tyskland respektive Ryssland decenniet innan sekelskiftet 1900. Det utvecklades ”två olika marxismer”. En baserades på den tyska situationen med ett snabbt växande arbetarklass, den andra på det ryska problemet med hur en socialistisk revolution skulle kunna genomföras i ett land som ännu inte lämnat feodalismen.
Men den kanske största likheten mellan kristendomen och marxismen finns nog i att båda övergick från att vara en ideologi för oppositionella sociala rörelser till att bli vad som kan kallas statsideologier. För kristendomen skedde det i samband med att den romerske kejsaren Konstantin den store 313 avskaffade förföljelsen av kristna och proklamerade religionsfrihet, något som kejsar Theodosius I avskaffade 391 då han införde kristendomen som statsreligion. Sedan dess har kristendomen varit kopplad till någon form av statsmakt, i bl.a. Bysans, Det heliga tysk-romerska riket och Ryssland, men även i länder som England eller Sverige. Att marxismen blev en statsideologi i Sovjetunionen håller nog de flesta med om, frågan är bara när detta skedde. Till skillnad från en relativt vanlig ståndpunkt skulle jag vilja hävda att marxismen (eller marxism-leninismen som den kom att heta) utvecklades i samband med att Stalin erövrade den högsta makten, från hans ”Leninismens grunder” 1924 (där begreppet ”leninism” används för första gången) och framåt. Egentligen hämtade sig ideologin aldrig efter det att ”påve Josef” hade dött 1953.
Men det som främst gör att kristendomen och marxismen (liksom andra stora ideologier) har stora likheter är den enorma splittring som båda ”lärorna” uppvisar. Att kristendomen har tre stora riktningar (katolicism, ortodoxi och protestantism) vet de flesta, och att det inom och vid sidan av dessa finns ett otal andra mindre rörelser såsom oberoende episkopala kyrkor inom katolicismen, gammeltroende i Ryssland eller flera fria kyrkor bland de ortodoxa och en stor mängd frikyrkor inom protestantismen. Motsvarade splittring inom marxismen skedde redan runt sekelskiftet 1900 då åtminstone tre riktningar kan urskiljas, högern med Bernstein i Tyskland och de så kallade ekonomisterna i Ryssland, centern med Kautsky och Plechanov som ledare och vänstern med Lenin respektive Luxemburg.
Det finns även en parallell med hur den kristna kyrkan definitivt splittrades i en västkyrka och en östkyrka vid den stora schismen 1054 och splittringen mellan Sovjet under Chrusjtjov och Kina under Mao. Den ”världskommunistiska rörelsen” fick sin ”västliga katolicism” och sin ”östliga ortodoxi”, även om vad som är vad kan diskuteras liksom väderstrecken. Förutom denna splittring finns en mängd mer eller mindre oberoende marxistiska riktningar, alltifrån diverse akademiska marxismer som bygger på olika nu- och omläsningar av Marx till stater och gerillagrupper som på något sätt säger sig ha byggt på Marx.
Frågan är vad framtiden innebär för respektive rörelse. Där verkar Sovjets upplösning och öststatskommunismens fall, liksom Kinas och Vietnams övergång till marknadsekonomi med bevarad kommunistisk partistyrning, tala för att marxismen som social rörelse är död. Även om de olika kristna kyrkorna har problem och utmaningar är det mycket mera troligt att de överlever än de kvarvarande marxistiska anhängarna (vilka de nu än är). Men den nuvarande ekonomiska krisen i USA och Europa har inneburit att Marx har återkommit. Det senaste decenniet har det publicerats en mängd böcker om hans analys av kapitalismen, flera nationalekonomer manar att han har en hel del att lära ut om den nuvarande systemkrisen. Som kronan på verket valdes Marx till ”millenniets störste tänkare” av BBC:s tittare och lyssnare, före namn som Einstein, Newton och Darwin 1999. Frågan blir därför om han i framtiden kommer att spela någon roll i den fråga han ägnade sitt liv åt: en analys av det ”borgerliga samhällets ekonomiska rörelselagar”, motsvarande den roll som Jesus har spelat för miljarder människor som söker frälsning.