Det har varit oroligt i Baku igen. Den tionde mars organiserade demokratiaktivister ytterligare en manifestation för att protestera mot missförhållanden i den azerbajdzjanska armén. Som tidigare startades protesten som ett ”Facebook-event” och så många som 22683 (!) personer tryckte på ”delta” knappen. Visserligen tycks inte organisatörerna ha räknat med att alla dessa faktiskt skulle dyka upp, men de tolkade ändå detta virtuella ställningstagande som stöd för protesten. Uppgifterna om hur många som i slutändan deltog varierar mellan 500 och 3000.
Det relativt låga deltagandet kan inte bara relateras till att det är säkrare att protestera framför datorskärmen än IRL. Många aktivister hade gripit av polisen redan innan protesten och dessutom gjorde polisen sitt bästa för att fysiskt hindra demonstranter att ta sig till platsen. Kollektivtrafiken stoppades på vissa håll och stora delar av centrum spärrades av för att blockera åtkomsten till Fontäntorget där protesten skulle äga rum.
De som trots allt tog sig dit mötte stenhårt motstånd från polisens insatsstyrkor som använde sig av splitternya vattenkanoner, gummikulor och någon form av tårgas för att skingra demonstranterna. Tydligen fanns också ett antal ”ljudkanoner” (Long Range Acoustic Devices – LRAD) utplacerade på strategiska platser redo att användas, vilket dock inte blev nödvändigt eftersom polisen bara på någon timme tömt torget.
De demonstranter som inte gick självmant släpades bort och flera skadades i den brutala hanteringen. Alla försök att återuppta protesten på sidogator och strandpromenaden kvästes. Många av dem som deltog i protesten greps av polisen och bussades ur staden eller häktades och väntar nu på rättegång. Hittills har deltagare i den ”olagliga demonstrationen” dömts att betala sammanlagt ca 10000 AZM (över 80000 SEK) i böter.
Det var emellertid endast inte på gatorna som kampen pågick. Som tidigare spelade Facebook och Twitter en viktig roll för samordning och spridandet av information om protesten vilket föranlett parlamentsledamoten Fazail Agamali att föreslå att regeringen begränsar tillgängligheten till dessa eftersom de, enligt honom, utgör ett hot mot staten. Ett steg i den riktningen verkar inte otänkbart om man betänker att de flesta andra kanaler för information i Azerbajdzjan är kontrollerade av myndigheterna. I samband med söndagens demonstration försökte ungdomsaktivister som tillhör den regimtrogna organisationen IRELI att på olika sätt underminera protesten i den digitala världen. Bland annat ”stals” två av de ledande demokratiaktivisternas twitteridentiteter på ett mycket listigt sätt och vilseledande information spreds sedan i deras namn innan någon uppmärksammade vad som skett. En nyhet om att demonstranter kastat molotovcocktails skapades och spreds också, trots att den var bevisligen falsk.
Närvaron av ett antal föräldrar vars söner avlidit under mystiska omständigheter vid militärtjänstgöring spelade en viktig roll i söndagens aktion. En talesman för det azerbajdzjanska försvarsministeriet har anklagat anordnarna av protesten för att ha utnyttjat dessa föräldrars lidande i personliga syften. Bortsett från hans osympatiska åsikter i övrigt så har han troligtvis till viss del rätt. Även om de döda soldaterna anges som huvudanledningen till demonstrationen så är det svårt att inte tolka den som en allmän protest mot det auktoritära styret i Azerbajdzjan och den kraftigt försämrade situationen för civilsamhälles- och människorättsaktivister. Arrangörerna är alla välkända demokratiförkämpar och diskussionerna som föregått manifestationen har, så vitt jag kunnat se, handlat relativt lite om armén. Med detta i åtanke var det förstås inte så konstigt att myndigheterna stoppade protesten. Många förvånades emellertid av att de fredliga demonstranterna omedelbart angreps med så pass hårdhänta metoder. Jag funderar över vad regimen tror sig vinna på denna strategi. Visserligen kan man säkert avskräcka några potentiella motståndare med nya vapen och höga bötessummor, men den inre kärnan av aktivister har redan visat att man inte är beredd att ge upp trots böter och fängelsestraff. Samtidigt verkar denna grupp av aktivister inte vara så väldigt stor, de representerar ingen enhetlig organisation och har inte uttryckt någon specifik agenda. Så, en ytterligare fråga är varför egentligen staten ser dem som ett så stort hot (att man till och med måste investera i vatten- och ljudkanoner).
Troligtvis är det helt enkelt rädslan för en färgrevolution som spökar. Dock tror jag att det hänsynslösa bemötandet av den senaste tidens folkliga protester nog snarare bidragit till att motivera och mobilisera både nya och gamla diktaturmotståndare än att avskräcka. Kärnaktivisterna blir allt mer sammansvetsade och nyligen gick en av internetaktivismens frontfigurer, Emin Milli, ut med budskapet att den demokratiska oppositionen i Azerbajdzjan nu enats och med förenade krafter kommer att slåss mot ”den brutala och korrupta diktaturen”. De startar också TV-kanalen ”Meydan” (Frihet). Den skulle kunna bli avgörande när det gäller att sprida den demokratiska rörelsens budskap bortom de unga internetanvändarna, men det återstår att se hur de ska sända och hur många de kommer att kunna nå. En sak är i alla fall säker, polisen lär få tillfälle att använda sina nya leksaker fler gånger framöver.