Dödsskottet som splittrade en allians och fällde en regering (DEL II)

Mot ytterligare ett val?

Den misstroendevotering som kommunistpartiet (PCRM) initierat mot Moldaviens regering genomfördes 5 mars. Med sammanlagt 54 röster, däribland 34 PCRM-ledamöter, 15 PDM (Demokratiska partiet) och 5 ledamöter ej knutna till någon av de större partikonstellationerna, föll slutligen regeringen Filat. I enlighet med konstitutionen har president Timofti 45 dagar på sig att nominera ny premiärminister. Filats regering har således i praktiken avgått, men sköter det löpande arbetet fram till dess att parlamentet enats om en ny premiärminister eller nyval hålls. I dagsläget ser de forna allianspartiernas positioner mycket låsta ut. PDM och PL (liberalerna) vägrar godta Filat som premiärminister i en eventuell ny Alliansregering. PLDM (Filats liberaldemokrater) kräver å sin sida att Filat ska erhålla nytt förtroende. Om de tidigare partierna inom Alliansen driver sina ståndpunkter till vägs ände och inga nya koalitioner slås i parlamentet resulterar det i nyval – det fjärde sedan april 2009.

Skulle det komma till nyval, så kommer detta förmodligen att kunna hållas tidigast till sommaren. Dock innebär ett sådant handlingsalternativ ett stort vågspel för de forna Allianspartierna. Den enda kraft inom moldavisk politik som har något att tjäna på den pågående krisen är det oppositionella kommunistpartiet. Bland en moldavisk väljarkår som tröttnat på de senaste två årens skandaler kommer med stor sannolikhet många väljare som tidigare röstade på PDM, och kanske även PLDM, att åter lägga sin röst på kommunisterna i protest och hopp om ökad stabilitet. Någon egen majoritet torde däremot kommunisterna inte kunna hoppas på och en eventuell framgång i ett nyval har möjlighet att antingen skapa underlag för nya regeringskoalitioner eller landa i ett dödläge där majoritet för att utse ny regering i parlamentet saknas. Det senare scenariot skulle återigen hota att kasta in Moldavien i en serie av nyval.

De utrikespolitiska konsekvenserna

Dock är det inte enbart Moldaviens inrikespolitiska framtid som ligger i vågskålen. Utrikespolitiskt har Alliansen för europeisk integration (bestående av PLDM, PDM och PL) gjort framsteg i EU-närmandet och mötts med stor tillförsikt i Bryssel och många EU-huvudstäder. Jämfört med övriga stater inom det så kallade Östliga partnerskapet har Moldavien länge framhävts som en lysande stjärna av EU-integration – delvis, måste medges, i brist på konkurrens. Östliga partnerskapet har behövt en framgångssaga och Moldavien har kunnat leverera en sådan. I och med Alliansregeringens fall, faller nu också förväntningarna på en fortsatt snabb EU-integration. Förhandlingarna med EU om visaliberalisering och frihandelsavtal har ställts in i väntan på att situationen ska stabilera sig.

Om det går så långt som till nyval, eller för den delen en koalition där PCRM ingår, kommer Bryssel möjligen att få börja tala med en regering där kommunistpartiet har en stark ställning och inte nödvändigtvis anser att västerut är den väg som landet bör ta. Kommunistpartiets ledare, Vladimir Voronin, har i olika uttalanden låtit göra gällande att han personligen upprörts av att behandlas som en andra rangens politisk aktör av EU medan han vid andra tillfället påmint om att det faktiskt var PCRM som inledde Moldaviens EU-närmande för ungefär ett decennium sedan. En något kluven inställning således, vilket om PCRM åter skulle hamna i regeringsposition förmodligen skulle resultera i att EU-fönstret fortsatt kommer att hållas öppet, men att det kommer att få en betydligt större konkurrens av ett förstärkt utrikespolitisk närmande till Moskva.

Behov av stabilitet

Under tiden som skandalerna och den politiska maktkampen pågår fortsätter den moldaviska befolkningen sitt dagliga liv. Trötta på mer än tjugo års vinglande transitionsförsök från enpartistat och planekonomi till demokrati och marknadsekonomi (och mycket kan sägas om detta!) visar de föga entusiasm för ytterligare övningar i demokratiska val. Många har redan lämnat Moldavien för att söka sin utkomst annorstädes och den entusiasm och tilltro som den unga, välutbildade diasporan visade 2009 för att återvända och stödja landet och dess nyvalda Alliansregering, som många uppfattade som energisk och lovande, är sedan länge förbrukat. Moldavien behöver inte ytterligare ett val, men väl stabilitet och politisk arbetsro att genomföra de reformer som landet finner vara till gagn. Med de ekonomiska intressen som i dag tillåts påverka politikens utformning är utrymmet för detta stundvis försvinnande litet.