Sovjetisk design 1950-1980

För någon vecka sedan besökte jag finissagen till utställningen Soviet Design 1950-1980 på Manegen i Moskva. Utställningen väckte några tankar och funderingar som jag gärna vill dela med er.

På Soviet Design 1950-1980 visades allt från specialgjorda möbler för fabriksdirektören, den fabrikstillverkade symaskinen Tula, en prototyp till mikrovågsugnen Elektronika SP-27 från 1989, hemmabyggda gitarrer, några grafiska profiler och affischer, en leksakskalasjnikov i trä, en kaffebryggare från Dynamo-fabriken (en av de många fabriker som uppkallats efter Kirov), en grammofon av papper, och mycket mera.

Föremålen grupperades i leksaker, klockor, fototeknik, möbler och porslin, textil, grafisk design, hemelektronik, samt sport och fritid. Uppdelningen är traditionell och påminner om avdelningarna på ett varuhus. De produkter som inte passar in på ”varuhuset” är några bilar, några dammsugare och den jättelika tvättmaskinen Eaja-3, den första tvättmaskinen för hemmabruk som massproducerades i Sovjet. Ämnad för 25 (tjugofem!!) kilo torrtvätt, har tvättmaskinen placerats på en vit piedestal som på ett konstmuseum med skylten ”Rör ej”.

När en av besökarna visar hur man öppnar locket till trumman ser sig utställningsguiden nervöst omkring. Men maskinen verkar både gedigen och stabil. Ni minns, en av de där sovjetprodukterna som verkade gjorda för evigheten. Förutom den underfundiga formgivningen ser varken den raketliknande Eaja-3 eller dammsugaren Saturn speciellt märkvärdiga ut mätta med dagens ögon, men om vi för ett ögonblick tänker oss tillbaka tjugo år i tiden, förstår vi att det här i själva verket handlar om lyxvaror som endast den yttersta eliten kunde få tag på. Se mitt inlägg om hur man tvättade på Sovjettiden.

De tidigare så eftertraktade kapitalvarorna står ensamma och utspridda lite här och var i utställningslokalen. Måhända är det ett omedvetet drag från utställningsmakarna, men resultatet är en kongenial upprepning av hur glest entropiskt de här varorna i själva verket förekom, och hur många människor det var som skulle samsas om dem under sovjetdiktaturen. Utställningslokalen, provisoriskt avskärmad i källarvåningen på den nybyggda Manegen med sin totala utställningsyta på närmare 10 000 m2, ökar på det ödsliga intrycket.

Vad finns det då för gemensamma nämnare hos de här föremålen, förutom att de var svåra att få tag på? Vad har de olika radio- och tv-apparaterna, skidorna, reseschacket och den unika théservisen från 20-talsavantgardet gemensamt, förutom att de tillverkades i Sovjetunionen?

Här behöver någon som jag, som arbetar med designhistoria, hålla huvudet kallt och nerverna i styr. Betänk bara det faktum att den vedertagna definitionen av design är ”en massproducerad vara som kan köpas för pengar”. Men det gör ju sovjetisk design till någonting ohanterligt!?  Vi som levde här på sovjettiden minns väl att det var annat än lätt att handla. Inte ens ordet köpa användes ju i vardagstal. I stället handlade det om dostat’ — ”att nå”, ”att räcka fram till”. Och massproduktion? Jag återkommer till det.

Men låt oss bortse från de här komplikationerna för ett ögonblick och i stället titta på bilen, som konkret exempel.

Älskad vän, fetisch för nördar och samtidigt den optimala produkten vad gäller uppvisning av tekniska finesser, finish och knowhow; bilen (och fordonsdesign i stort), är ett ofta använt paradexempel på vad ett land förmår åstadkomma. Men ett populärt bilmärke ställer höga krav inte bara på avancerad teknik. Med sina nya årsmodeller är det också ett uttryck för tidsandan och ägarens personlighet. I Sovjetunionen där kontroll och censur prioriterades framför ett uppdaterat informationflöde var det därför svårt, för att inte säga nästan omöjligt, att producera bilar för export. Enligt initierat skvaller hade inte ens chefen för bilfabriken i Togliatti tillgång till designtidskrifter eller biltidningar från utlandet. Det klumpiga och oflexibla produktionssystemet hjälpte naturligtvis heller inte upp det hela.

Det är därför med rättmätig stolthet som visningsguiden pekar på den knallröda Ladan som står vid ingången till hela utställningen. Lada tillverkades som bekant på licens från Fiat, och en stor del (tidvis tydligen hela 50 %) gick på export till Storbritannien. Just det här högerstyrda exemplaret är till och med filmstjärna, känd från den populära filmkomedin Briljanthanden.

Det finns flera röda fordon på utställningen. En röd snöskoter, en röd leksakslastbil och en oerhört skickligt gjord elegant öppen sportbil med lädersits för barn.

Knallfärgad är också den gröna Moskvitjen, modell AZLK från 1975  av den berömde Igor Zajtsev och hans team.

I den blå kategorin hittar vi en rad fordon på leksaksavdelningen, som den radiostyrda bilen, en blå barnvagnen och en blå hjälpmaskin för barn som lär sig att gå.

Jag menar inte att raljera. Visst kan Sverige skryta med Volvo och Saab, och som svensk är jag självklart stolt över de här båda verkligt coola bilmärkena, men det är en annan historia. Men faktum är att de flesta av de på Soviet Design 1950-1980 utställda fordonen inte ens producerades. I själva verket rör sig det mesta som vi ser här bara om prototyper, modeller och leksaker. Visst, Lada producerades vid de löpande banden i Togliatti, men krävde en kötid på säkert femton år.

Om vi skulle översätta formatet Soviet Design 1950-1980 med sina, säg tusen, uppvisade föremål till Svensk Design 1950-1980, vad skulle vi då välja att ställa ut? Hade svaret varit enkelt skulle vi ha haft ett form- och designcentrum för länge sedan i Sverige, men det har vi inte. Så frågan tål att tänkas på. I Ryssland har man i alla fall vågat sig på försöket.

Att Soviet Design 1950-1980 fick husera i den centralt belägna Manegen precis utanför Kremlmuren och Röda Torget mitt i Moskva, är ett tydligt tecken på att design börjar tas på allvar igen i Ryssland. Även om pressreleasen meddelade att det var ett museum som öppnades är det i skrivande stund ännu inte klart om utställningen blir permanent eller inte. Om så är fallet, behöver man en lokal. Initativtagarna, en grupp unga journalister och arkitekter, samlar för närvarande bruksvaror från sovjettiden för att kunna förverkliga det museum som idag inte finns annat än virtuellt. Hittills har man byggt upp en webbsida och en sida i Wikipedia.

Men trots att sovjetsamhället var ett bristsamhälle och trots att mycket har slängt sedan landet upplöstes 1989-91, tror jag ändå inte att det största problemet är att skapa en samling. (Om inte annat får man säkert låna frnet systemtänkandea väldigt myck som designhistoriker. l annan kategorisering som baserar sig i ett systemtänkandea väldigt myckån Polytekniska museet, en kvartersstor mammut som just stängt för omfattande renovering fram till 2018.) Nej, bruksföremål eller unika artefakter är inte svåra att hitta. Det är snarare vilka frågor vi väljer att ställa till objekten och i vilka större sammanhang vi väljer att placera dem som är den stora utmaningen.

Visst kan man tycka Vjatka-vespan bara är en onödig upprepning av orginalvespan, men bara tyngre, av sämre kvalitet och dessutom förhållandevis mycket dyrare eftersom den inte massproducerades som i Italien. Icke desto mindre tror jag att Vjatkans historia ändå är värd att berätta.

Det man kan göra med Rigonda, Atmosfera, Elektronika SP-27 och Tula är att använda dem som språngbräden att diskutera kring. Berättelserna som de så älskvärt uttänkta och fyndigt namngivna föremålen är invävda i, är spännande som deckare. Om det så handlar om den lilla reseradion vid namn Surpris, dammsugaren Saturn, eller tv-apparaten Eureka.