Det händer att man frågar mig vem jag är – det händer och har hänt att jag inte vet vad jag ska svara.Jag växte upp som ett lydigt barn till goda föräldrar. Någonstans inom mig dolde sig ändå en lust till uppror.
Jag lärde mig läsa sedan jag börjat skolan och så småningom – när man satte böcker med historiska ämnen i min hand – rycktes jag med av läsningen.
Jag läste de nordiska gudasagorna, Svenskarna och deras hövdingar av Heidenstam, Nordens första storhetstid av Anna Sandström, de första delarna av Grimbergs Svenska folkets underbara öden, Topelius Fältskärns berättelser.
När jag kom att läsa om vikingarnas färder i österled – förbi forsarna i Dnjepr mot Konstantinopel som de kallade Miklagård – kände jag mitt hjärta svälla i en oväntad stolthet och glädje. På något vis var jag med. Det ryska fascinerade i sin oprövade vildhet.
Jag greps av ödesdramat mellan Peter den store och Karl XII.
Sedan sjönk det ryska tillbaka under tider av traditionell läxläsning – för att dyka upp igen under åren efter andra världskriget, då Tidens förlag började publicera sin serie Ryska klassiker – under docenten Nils Åke Nilssons ledning. Han blev senare min lärare vid Stockholms universitet.
Min syster Rönnog och jag gav varandra de första volymerna i julklapp – Pusjkins Spader dam och Dstojevskijs Dubbelgångaren. Pusjkin lästes högt i familjekretsen. Vi skrattade – och häpnade inför de perspektiv som öppnades – mot en ny värld, mot livet.
Det ryska lockade, men jag ansåg mig inte ha råd att satsa på det under mina första år vid universitetet, medan jag tog min magisterexamen.
Min första utlandsresa gick till Island. Fem dygn med M/S Dronning Alexandrine över Atlanten. Bland passagerarna fanns en ryss. Han satt som en främmande fågel och såg ut över vågorna från fören, utan att kunna tala med någon. Min första konfrontation med en levande ryss.
Sommaren därpå reste jag till England för att öva upp min engelska. Min tanke när jag var ung var att språk inhämtas bäst där de talas. Genom sammanstötande omständigheter hamnade jag som au pair girl hos en rysk emigrantfamilj i Oxford. Det blev till den kanske lyckligaste sommaren i mitt liv. Han hette George Katkov och var brorsonson till Dostojevskijs förläggare. Inom familjen lät han kalla sig Stary. Vid tiden för mitt besök var han 45 år gammal. Filosof och historiker, arbetade på BBC – några år senare blev han knuten till St Antonys college. 1967 kom hans bok om februarirevolutuionen, Russia 1917. Men detta var 1948.
Hans hustru Elisbeth var österrikisk judinna. De hade tagit sig från Prag i tid före den tyska ockupationen 1939. De hade tre små flickor, den yngsta var vid min ankomst nyfödd.
Till vardags talade de engelska – en suveränt hemmagjord engelska med skorrande r, märgfylld och obunden av regler . Jag gladde mig åt att på morgnarna hälsas med ”How is life?” eller ”How are things?” Först många år efteråt insåg jag att detta var de direkta motsvarigheterna till ryskans ”как жизнь?” (kak zjizn) och ”как дела?” (kak dela).
Jag frågade Stary vad jag kunde läsa för att något sätta mig in i det ryska. Från bokhyllan som täckte väggen i vardagsrummet till deras i andra hand hyrda hus vid Windmill Road tog han ner Bernhard Pares a History of Russia, i nyutgiven upplaga 1947. ”Den är bra” sa han, ”den inger inte läsaren en föreställning om att han har förstått allt”.
Jag läste den i etapper, morgnar och kvällar vid deras långa matbord. Stary satt mitt emot eller i sin länstol framför den öppna nu på sommaren släckta eldstaden och läste han också. Denna sommar läste han bl a Dostojevskijs Onda andar, inför uppgiften att presentera den för en grupp studenter. Han kom att göra en upptäckt: om inflytandet på Dostojevskij från Dickens, blixtbelyst i scenen där Stavrogin biter guvernören i örat. Starys essä om detta publicerades senare i Slavonic Review. Jag har den i ett särtryck, med påskriften ”In memory of a happy summer, Stary”.
Men jag hade ju inte kommit till huset för att studera. Jag tillstod från början att jag var van vid praktiska sysslor, men inte hade lärt mig att laga mat. ”Cooking`”, sa Stary. ” I always do the cooking myself”.
Elisabeth var kvar på sjukhuset efter någon komplikation vid förlossningen. Vi besökte henne där – jag minns henne sittande leende i solen utanför sjukhuslängan bland maskrosorna i gräset.
Aldrig hade jag sett en vuxen man ta sådant ansvar för de dagliga göromålen i sitt hus. Han visade mig handgripligen hur jag skulle våttorka golven, hur jag skulle fläta sexåringens hår, borsta treåringens lockar. Han visade dem stor ömhet – samtidigt betraktade han dem ur vuxenperspektiv med humor och hänsyftade på dem när de var utom synhåll som ”the Horrors”. En gång satt treåringen på golvet och försökte berätta något som han inte uppfattade. Vid tredje omfrågningen brast hon i gråt – och Stary tog upp henne i sin famn och frågade varför hon grät. ” I am sad!” snyftade den lilla.
Och Stary tröstade henne, bl a med repliken ”Stary is always sad.”
Stary var centralpunkten, den bärande pelaren i familjen och huset.
Det var ett hus som stod öppet ständigt. Alla möjliga personer fann ärenden in. Många vinddrivna i krigets spår, DP:s, displaced persons: en rysk pojke i 20-årsåldern, statslös, fd krigsfånge. En ungersk grevinna, nu försörjde hon sig med att städa på universitetscollege – man klagade på att hon inte sopade under sängarna. En man med brokigt förflutet och lång tid i Sydryssland bakom sig – han kallades the Tartar – och hans vackra, ordlösa dotter. Den som råkade komma vid tiden för någon måltid förutsattes stanna och delta.”Smorutjkins” benämndes dessa personer i familjekretsen.
Andra gäster kom särskilt inbjudna – personer ur universitets-och emigrantkretsar. De trakterades mera högtidligt. Jag var Starys handräckning i köket, sprang och letade efter ”onions!” innan jag visste vad det betydde. Som mattillredare var Stary en konstnär och trollkarl, på höjden av dramatik. Och jag hans ödmjuka motspelare – men vardagslivet blev till en lek och fest, just en centimeter ovanför verkligheten.
I Oxford fanns också en engelskfödd grekis-ortodox präst,fader Nikolaus, som Stary ibland besökte. Han hade varit informator i den sista ryska tsarfamiljen, fram till revolutionen.
Samtalen fördes många gånger på ryska. Jag var ögon och öron, trots att det var mycket jag inte förstod. På något vis kände jag mig i Katkovs enkla rum befinna mig i mittpunkten av världen.
Stary gav mig en nyckel till världen och levandet. Det tog lång tid för mig att förstå hur den skulle brukas.
Den väg som den småningom öppnade har fört mig – via det personliga – bland annat till Tsvetajeva och Ajgi. Kanske är jag ännu inte framme vid gränsen för den vägens möjligheter.