Anatolij Mittov – en realist ”i det väsentliga”

Häromdagen kom ett meddelande på Facebook om en utställning på Nationalmuseet för konst i Tjeboksary, Tjuvasjiens huvudstad.

Utställningen är ägnad konstnären Anatolij Mittov (1932-71), med anledning av hans postuma 80-årsdag, den 13 december 1912. Meddelandet åtföljs av reproducerade bilder ur hans livs konstnärsgärning. De drar till sig åskådaren genom sina flammande färger, skarpa konturer, fantasifulla former – gestalter som ger uttryck åt livserfarenhet, allvar, ett lugn.

Mittov föddes i en bondfamilj. Han fick sin utbildning vid Repin-institutet för måleri, skulptur och arkitektur i Leningrad 1954-61. Därefter undervisade han i måleri vid Pedagogiska institutet i Tjeboksary tills han 1964 avskedades, efter att ha kritiserat ledningen för det tjuvasjiska konstnärsförbundet. Han förlorade då också sin tjänst vid Tjuvasjiens  statliga förlag. Han framlevde resten av  sitt liv i fattigdom, under oavlåtligt skapande arbete – med en tilltagande dövhet, följden  av en förkylning som han ådragit sig som vallpojke i ungdomen. Men under de sista sex åren i förbund med en kvinna som förstod honom: Olympiada Tallerova-Mittova.

Olympiada gav 1990 ut en monografi över Mittov –  på Tjuvasjiens statliga förlag! Den innehåller olika personers minnen och kommentarer till Mittov och hans verk.  Boken innehåller bl a en essä av Tjuvasjiens ”nationalskald” Gennadij Ajgi (1934-2006), liksom av  dennes syster Eva Lisina. Samt Mittovs egna anteckningar och kommentarer genom åren, och reproduktioner av hans bilder. 

Jag fick denna bok i gåva av Ajgi då den var ny. Det var medan jag hade börjat översätta dennes epokgörande tjuvasjiska diktantologi ”Fältens ögon”(på svenska 2004). Ajgi hade försett boken med följande dedikation: ”Så fortsätter jag nu med att ”tjuvasjiera” er!”

Ajgi och Mittov hade mycket gemensamt: de tillhörde samma generation, hade likartat provinsiellt ursprung, deras livsinställningar stämde. Båda var öppna för poesi, konst, musik och natur. De sög girigt till sig intryck från alla  dessa områden, både genom möjligheter omkring sig – och vad de lyckades hämta utifrån Europa och världen. Båda var fast förankrade i Tjuvasjiens kultur , språk och traditioner, kände ett ansvar för att bevara och föra detta vidare, i förening med nya impulser.

Aigi blev i viss mån Mittovs vän och beskyddare. Han karaktäriserar Mittovs konst så här: ”Han var realist, inte i något ”reellt existerande”, ”i det vi föreställer oss som reellt”. Han var realist ”i det väsentliga”, i det av honom djupt och tragiskt upplevda, som han uttryckte  med ett sällsynt andligt beskådande-och-genomskådande. Och Aigi nämner som höjdpunkter i Mittovs skapnde verk med beteckningarna Skörd, Skogen(minnen om barndomen), Hövålmar, Skogen ( med en röd blomma i förgrunden), hela serien Gungorna (tillkommen under Mittovs sista år).

Själv beskriver Mittov målsättningen för sin konst så här: ”Medan de flesta konstnärer visar livet från dess fysiska, materiella sida, så vill jag visa det från dess andliga sida. Före allt annat känner jag idén, den förkroppsligas i en för mig oväntad form. Jag har inte särskilt sökt efter formen . Den kom till av sig själv, jag har bara försökt ge uttryck åt idén.”

Jag önskar att jag hade kunnat besöka denna utställning!