Kommer talibanerna till Samarkand?

Våra medier rapporterar ibland från Ryssland. Därför vet vi att landet gradvis har förändrats under de 21 år som gått sedan Sovjetunionens upplösning. Annorlunda är det med de stater som samtidigt uppstod i Centralasien. För många framstod de till en början som en vit fläck på kartan. Enstaka nyhetshändelser har med åren påmint om deras existens men det är först när vi upptäckt dem på allvar som vi förmår se att också Centralasien är en värld i förvandling.

Natos avsikt att ta hem alla trupper från Afghanistan före utgången av 2014 tvingar världen att inse vad som faktiskt har hänt i de forna sovjetrepublikerna under de gångna 21 åren. En insikt borde vara att Rysslands, Kinas och Storbritanniens kontroll av olika delar av Centralasien under de senaste århundradena har utplånat de historiska staterna utan att för den skull ha raderat ut de ekonomiska och kulturella realiteter som låg bakom dem.

Det var de baltiska staterna som tillsammans med de kaukasiska hårdast drev kravet på suveränitet och därmed sprängde Sovjetunionen, i synnerhet som de fick god hjälp av folkfronterna i övriga europeiska Sovjetrepubliker.

De centralasiatiska staterna var däremot skrivbordsprodukter av Lenin och Stalin. När de under 1920- och 30-talen skapade en ny regional indelning av det ryska imperiet baserad på etnicitet, raderade de den politiska kartan i Centralasien från tiden före kolonisationen.

De självständiga stater som existerat här under ett par tusen år före tillkomsten av Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan uppstod kring vattensystemen och omgavs av naturliga gränser som öknar och berg. Två av Sovjetrepublikerna, Kirgizistan och Tadzjikistan, konstruerades i stället kring dessa flera tusen meter höga berg som isolerade befolkningarna  från varandra. Det hade mindre betydelse så länge allt styrdes från Moskva. Men när Tadzjikistan blev självständigt utlöste misstänksamheten mellan människorna på olika sidor om bergen ett inbördeskrig som krävde tiotusentals offer. Såren är inte läkta än. I södra Kirgizistan dödades flera hundra människor både 1990 och 2010 när kirgizer med sitt urhem norr om bergen ställdes mot sydsidans uzbeker.

Bortsett från inbördeskriget i Tadzjikistan har de flesta incidenter med många döda inträffat mellan de berg som ligger mitt i Kirgizistan och de som ligger mitt i Tadzjikistan. Här, i den så kallade Ferganádalen, bor en femtedel av hela Centralasiens befolkning. Före den tsarryska annekteringen var det här kärnan i Centralasiens ekonomiskt och kulturellt mest blomstrande kungarike, Kokand. I dag har Ferganadalen förvandlats till periferier i tre av de nya suveräna staterna  och de hårt bevakade gränserna mellan dem hämmar den traditionella handeln.

Den historiska kartan avspeglas också i hur människor röstar i dalgångarna nordost om Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe. Före den ryska erövringen utgjorde det här området furstendömet Karategín. Det väpnade motståndet mot den nya Sovjetmakten levde kvar här under 1920-talet. Och när Tadzjikistan blev självständigt i början av 1990-talet samlades människorna i Karategin kring islam mot de gamla kommunister som regerade i huvudstaden. De berättelser jag hört från invånarna i Karategin om inbördeskriget påminner om fasorna Tjetjenien. Här röstar många i dag på Centralasiens enda legala muslimska parti fast en stor del av rösterna brukar trollas bort vid rösträkningarna.

1990-talets centralasiatiska ledare hade inget emot att deras makt ökade på hemmaplan men den stöddes inte av någon nationalistisk folkrörelse som i Baltikum. I stället var det Ryssland som vände Centralasien ryggen eftersom man såg regionen som en ekonomisk belastning – kvar fanns bara ett militärt samarbete med baser i Tadzjikistan som ryskt brohuvud.

I dag är Uzbekistan och Turkmenistan, de två forna Sovjetrepubliker som gränsar till Afghanistan men inte Kina, inte längre militärt allierade med Ryssland. Kazakstan och Kirgizistan som har Kina som granne förblir däremot i försvarspakt med Ryssland. Tadzjikistan, vilket förutom Afghanistan gränsar också till Kina, vägrar att återlämna ansvaret för sin gränsbevakning till Ryssland (som skötte den fram till 2004) och föredrar internationellt bistånd för att stärka sina egna gränstrupper. Däremot har Tadzjikistan nyligen förlängt avtalet som ger Ryssland rätt att behålla 7000 man på tre baser inne i landet fram till 2042. Fast samtidigt har Tadzjikistan i många år visat intresse för att låta Indien, som redan ger militärt bistånd, placera flygplan i landet. Det har dock än så länge inte varit möjligt på grund av irritation från Pakistan och förmodligen också Kina.

Ryssland är således inte längre ensam säkerhetspolitisk garant för det forna sovjetiska Centralasien. På kinesiskt initiativ etablerades för 16 år sen ett forum för alla intressenter i regionen som numera kallas Shanghai Cooperation Organisation (SCO). Medlemmar där är fyra av de centralasiatiska staterna (inte Turkmenistan) samt Ryssland och Kina. Idag har dessutom grannarna Afghanistan, Indien, Iran, Mongoliet och Pakistan observatörsstatus. Hittills har SCO:s viktigaste funktion förmodligen varit att tjäna som mötesplats för samtal. Men ett av de uppenbara syftena är att en väpnad opposition i ett av länderna inte ska kunna operera från ett annat lands territorium.

Persisk kultur, turkisk grammatik och islam utgör viktiga men inte de enda inslag som binder samman de centralasiatiska folken. De lever över en vidsträckt yta i Kina, Afghanistan och det forna Sovjet som är långt större än EU:s. De kulturella banden vittnar om att det i Centralasien som överallt i världen har varit naturligt med handel, kulturell påverkan och migration mellan människor som bor nära varandra. De gränser som de europeiska stormakterna och Kina byggt mellan sina intressesfärer kom under lång tid att isolera olika delar av Centralasien från varandra. I dag är de lokala regimerna främst upptagna med att vinna legitimitet inom sina egna färska statsgränser. Eftersom politik i de här staterna oftast handlar om att främja privata ekonomiska intressen ser stora folkgrupper inte statliga institutioner som företrädare för ett allmänintresse utan som något som man bör akta sig för. Men formeringen av de nya staterna tar sig också uttryck i spänningar mellan dem, exempelvis schismer om vattenresurser.

I de flesta stater oroas människor därför för framtiden. Befolkningar på olika sidor om bergen i Kirgizistan och Tadzjikistan saknar fortfarande sammanhållande politiska auktoriteter men bittra erfarenheter av det tidigare våldet är en pacificerande faktor. De betydligt större Kazakstan och Uzbekistan styrs fortfarande av samma ledare som under de sista Sovjetåren. Eftersom de här länderna ännu inte genomgått ett generationsskifte vet ingen säkert vilka intressenter som kommer att tävla om makten efter dem och hur starka de är. På samma sätt undrar naturligtvis afghanerna hur maktbalansen kommer att ändras hos dem när Nato drar sig tillbaka.

Varje stat har alltså nog av sin egen plåga och sannolikheten för att de skulle ge sig in i militära äventyr riktade mot varandra är liten. Möjligen kan Uzbekistan på sikt tänkas utföra någon mindre operation mot Tadzjikistan för att hindra landet från att ensidigt reglera flödet i de stora floderna. Det allra värsta som skulle kunna hända vore att någon av de mycket små extrema grupper som medvetet använder våld för att skapa kaos skulle slå till när någon av dessa stater hamnar i en kris utan tydligt ledarskap. Sådana grupper har under långa perioder bidat sin tid i Pakistan. Och inte skulle det bli bättre om en utländsk makt ger stöd åt en sån kupp. Det är i såna lägen som de mest auktoritära regimerna etableras och risken ökar för en okontrollerad utveckling.

Åtminstone några av de centralasiatiska staterna kommer att hamna i kriser under lång tid framöver. Men det finns också förutsättningar för en positiv utveckling på längre sikt om  stora länder i Asien med intressen i regionen lyckas nå en ekonomisk tillväxt som spiller över också till de unga staterna och gör politiskt våld mindre intressant.