Av Richard Swartz
Richard Swartz
är författare och journalist, är sedan snart fyrtio år bosatt i Wien. I många år var han Svenska Dagbladets korrespondent i Östeuropa. Numera skriver han varannan vecka en kolumn i Dagens Nyheter.
Vem har hört talas om Timișoara?
Inte många tror jag. Förmodligen hjälper det inte heller att på andra språk än rumänska ge en fingervisning om vilken stad det handlar om: Temesvár, Temeschwar, Temeschburg.
Möjligen erinrar sig någon att detta väl ändå måste vara staden där den rumänska revolution bröt ut som störtade Ceaușescu och att en ungersk kalvinist, pastor László Tökés, då spelade en viktig roll. I Timișoara började Securitate och andra specialförband också att skjuta innan de gjorde det i Bukarest. Eller någon litterärt bevandrad person erinrar sig vagt att Herta Müller, nobelpristagare i litteratur härom året, bodde i denna stad innan hon redan innan kommunismens fall kunde utvandra till Berlin.
Men staden har förstås en mycket längre historia än så. Dess moderna historia kan sägas börja med en av alla tiders främsta fältherrar, prins Eugen av Savoyen. Efter att han en gång för alla drivit ut osmanerna från denna del av Centraleuropa befästes staden i rask takt kring mitten av 1700-talet under Maria Theresia. Drygt hundra år sedan började de omfattande fortifikationerna att rivas som onödiga; idag finns bara rester kvar, vackert restaurerade, det enda som där påminner om turken är ett eller annat kafé.
På stadens glacis – terrängen utanför den yttersta befästningsmuren, platt och öppen för att man i tid skulle få syn på fienden – anlades parker som till stor del fortfarande finns kvar. Så fick Timișoara – då snarare känt som Temeschwar eller Temeschburg – den struktur eller karaktär som är så typisk för många centraleuropeiska städer och direkt hänger samman med att det turkiska hotet efter flera hundra år slutgiltigt hade upphört att existera: en gammal, trång stadskärna, en stad som i form av ganska beskedliga förorter i rasande takt expanderar i alla riktningar när befästningarna och murarna kring stadskärnan rivs. Just parker eller en så kallad Ringstrasse ersätter det skydd mot turken som inte längre behövs. Och sedan går också allt annat fort: i Timișoara påpekas gärna att man redan 1884 som första stad på den europeiska kontinenten började att använda sig av elektrisk gatubelysning.
Kanske en lokal skröna. Fast inte nödvändigtvis.
Men efter den habsburgska dubbelmonarkins sammanbrott 1918 tog en kort, dynamisk tid av expansion slut också för Timișoara del. Det nya världskriget och kommunismen innebar sedan ett stadigt förfall i en stad där tyskar (schwaber), ungrare, judar, rumäner och serber av tradition länge levt tillsammans.
Och idag? Timișoara med sina drygt 300 000 invånare har bevarat mycket av sin mångnationella karaktär fastän judarna är borta och de flesta av tyskarna numera utvandrade. Men den som vill kan skicka sitt barn till stadens tyska skola där de från första klass till studenten undervisas av tyska lärare på tyska. Ironiskt nog är det idag framför allt rumänska och ungerska föräldrar som skriver in sina barn, sannolikt övertygade om att det främmande språket och dess kultur öppnar porten mot världen på vidare gavel än det egna.
Timișoaras största teater spelar förutom på rumänska och ungerska regelbundet också på tyska; under mitt besök en dramatisering av just Herta Müllers “Flackland” (“Niederungen”), en osentimental och skoningslös uppgörelse med efterblivenhet och kvardröjande nazism hos den tyska lantbefolkningen i det rumänska Banatet. Herta Müller, själv uppvuxen i denna miljö, känner den utan och innan. Hennes bok publicerades redan på 80-talet under Ceaușescus diktatur, men många tysk-schwabiska hembygdsföreningar – inte minst i exil i Tyskland – har ännu inte förlåtit henne.
Dagens Timișoara påminner ofta mer om någon större österrikisk provinsstad än om någorlunda likartade rumänska städer som Cluj (Klausenburg, Koloszvár) eller Brasov (Kronstadt, Brassó). Den rumänska huvudstaden Bukarest är både geografiskt och kulturellt långt borta. I Timișoara stöter man knappast på något orientaliskt eller bysantinskt; på goda grunder brukar staden kallas “lilla Wien”. Det är inte svårt att förstå när man ser svärmarna av duvor kring kyrktorn och på hustakens tegelpannor, eller i kaféet de inte helt unga damerna med mycket puder i ansiktet och hatt som ett konstfärdigt bakverk som inte står det mycket efter som finns på tallriken framför dem.
På så sätt har denna stad alltid varit ett slags europeisk utpost mot vad som längre österut blir en annan kultur och värld. Staden har inte slutat att spela den rollen. Timișoara och några andra sådana städer ännu längre österut, som till exempel Lemberg eller Czernowitz, blir till urbana öar i ett landskap fortfarande bestämt av värderingar och livsformer som ibland kan förefalla västeuropéen främmande, åtminstone arkaiska.
Och för att förstå hur bräcklig, rentav hotad, en sådan urban existens är, behöver man bara ta en taxi från Timișoaras centrum till stadens flygplats. I ett ingenmansland mellan stad och land står en ensam ko tjudrad på vad som kanske är ett betesfält eller mark som röjts för att här ska byggas. Ingen finns i närheten att ta hand om kon och det är svårt att säga om den snart får vika för staden eller om det är landsbygden som här tar tillbaka förlorad terräng.
Den som sätter en slant på att det är staden som här breder ut sig, ska inte vara helt säker på sin sak: mitt flyg tillbaka till Wien är det näst sista. Inte bara för säsongen utan kanske för gott då de dagliga förbindelserna mellan Wien och Timișoara ska läggas ner på grund av bristande lönsamhet.