I Moldavien är frågan om nationell tillhörighet ständigt aktuell. Tidigare i år har ”återföreningsmarscher” hållits i en rad städer, vilka krävt Bessarabiens (läs Moldaviens) uppgående i Rumänien. Nyvalde president Timofti har försökt balansera på slak lina mellan Vetenskapsakademins språkliga definition (rumänska) och konstitutionens (moldaviska). Alliansregeringen förbjöd i oktober allt politiskt bruk av kommunistsymboler, vilket inte endast slår mot ideologin som sådan utan också mot den sovjettida moldaviska nationsbild som många fortfarande förknippar symbolerna med. I Transnistrien har rätten till undervisning i rumänska med det latinska alfabetet i stället
för det kyrilliska åter varit föremål för konflikt. Alfabetet är en tydlig signal om brukaren vill knyta an till en moldavisk eller den rumänsk nationalitetsidé. Listan kan göras betydligt längre än så, men kokar egentligen ner till en central fråga som moldaverna själva ofta ställt sig: vilka är vi?
Den sovjetiska titulärnationen
Enligt den sovjetiska nationalitetstanken utgjorde moldaverna vad som kallades för en ”titulärnation”. Med detta avsågs att de var en befolkningsgrupp som uppfyllde de nödvändiga kriterierna för att erhålla nationellt erkännande. Med detta kom också rätten till en egen moldavisk rådsrepublik – en rättighet som utan större slump råkade sammanfalla med Sovjetunionens utrikespolitiska intressen i de sydöstra delarna av Europa som inbegrep motverkande av, vad Moskva såg som, rumänsk expansionism.
Så länge Sovjetunionen existerade var tanken på en moldavisk nation förvisso inte oomstridd, men väl förhärskande inom imperiet. I kondenserad form slog den fast att moldaverna var en unik blandning av latinska och slaviska folkelement. Grafiskt illustrerades det moldaviska språket som en egen liten kvist på det indoeuropeiska språkträdets latinska gren. Därigenom hade också fastställts vad moldaverna inte var: rumäner.
En gränsregion mellan öst och väst
Med rumänerna har moldaverna starka språkliga, kulturella och historiska band. De språkliga skillnaderna är små och kännetecknas främst av moldaviskans kvarvarande arkaiska former och en större andel ryska lånord. Samtidigt som språket därmed skiljer sig något från dagens standardrumänska har den fortfarande mycket gemensamt med den dialekt som talas i de nordöstliga delarna av Rumänien – tillika de västliga delarna av furstendömet Moldavien från vilket det nutida Moldavien, under namnet Bessarabien, skildes efter det rysk-turkiska kriget 1812. Denna delning resulterade i att Bessarabien hamnade utanför den politiska process som ledde fram till Rumäniens enande under senare delen av 1800-talet. Utifrån detta betraktar dagens moldaviska historiker landet antingen som en del av Rumänien, stulet av Ryssland 1812, eller som att ena halvan av furstendömet Moldavien genom rysk försorg befriades från ”det turkiska oket”.
Mellan Rumänien och Ryssland, senare också Sovjetunionen, förblev Bessarabien/Moldavien en ständig källa till konflikt. Under den ryska tiden framförde således det nybildade Rumänien anspråk på regionen. Efter uppgående i Storrumänien efter första världskriget kom snart Sovjet att resa sina krav på Bessarabien. Under krigsåren, mellan 1940 och 1944, bytte regionen politisk tillhörighet inte mindre än tre gånger för att till sist konstitueras som sovjetrepublik. Vid andra världskrigets slut var Moldavien inledningsvis en icke-fråga i de mellanstatliga relationerna, men rumänerna hade inte glömt förlusten och trots de viktiga relationerna till den kommunistiska supermakten i öst tog rumänske diktatorn Ceausescu upp den ”bessarabiska frågan” så tidigt som på 1960-talet. Rumänsk litteratur, skriven med latinska bokstäver och därmed för Moskva subversiv, smugglades över gränsen till Moldavien tidigare än så.
Minoriteter och inbördeskrig
Vad gäller minoritetsgrupperna i Moldavien, främst ukrainare, ryssar, de turkisktalande gagauzerna, bulgarer, judar och romer, så hade dessa, med en grov generalisering, lättare att finna sin plats inom den sovjetförordade nationens hägn. Detta då den sovjetiska idén om en moldavisk nation lättare redde plats också för dem. Under sovjettiden utgjorde minoriteterna ungefär en tredjedel av befolkningen, vilket i dag snarare torde motsvaras av ungefär en fjärdedel. Minoriteternas erfarenheter från den rumänskstyrda mellankrigstiden var också många gånger dåliga och Rumäniens blodiga bidrag till Förintelsen av Europas romer och judar har inte glömts. Det sistnämnda är en fråga som än i dag har svårt att nå in i den offentliga moldaviska diskursen då den avsevärt försvårar bilden av vem som är förtryckare och vem som är befriare. Nationers berättelser gör sig oftast bäst i termer av svart och vitt.
Det inbördeskrig som bröt ut mellan det västliga Moldavien och utbrytarrepubliken Transnistrien (av regionens invånare främst känt under dess ryska kortform Pridnestrovie) var en del av den nya statens frigörande från Sovjetunionen. Även om inbördeskriget 1990-92 inte främst bör ses som en etnisk konflikt (befolkningen på båda sidorna av Dnestr hade mycket liknande sammansättning), så fanns etniska förtecken. För ledarskapet i utbrytarrepubliken Transnistrien gällde det att distansera sig från ett Moldavien som på den tiden verkade glida västerut och in i Rumänien samtidigt som man gestaltade sig som det ”sanna” (läs sovjetiska) Moldaviens arvtagare. Det är inte så att minoriteter per definition inte går att inlemma i en rumänsk nation, men i Moldavien har det visat sig att den moldaviska nationen besatte ett slags monopol på att vara det enda inkluderande alternativet öppet för alla befolkningsgrupper. Ett arv från den sovjetiska tiden.
Nationell oenighet
Oenighet om tolkningen av de historiska skeendena kring Moldaviens status har förblivit vanliga i både Moldavien och Rumänien. Genom att historietolkningen är så nära sammanbunden med frågan om nationell identitet, och därmed högst politiserad, har den potential att bli mycket infekterad. Det största uttrycket för detta under senare år såg vi i sviterna av parlamentsvalet i april 2009 när tiotusentals människor samlades för att protestera mot vad de uppfattade som massivt valfusk av det sittande kommunistpartiet. För många moldaver kom förstörelsen av parlamentet och presidentpalatset som en chock. I ett annars fredligt samhälle exploderade plötsligt missnöjet på ett sätt som inte hade setts i landet på 20 år. Jag befann mig själv i Chisinau vid tillfället och kommer väl ihåg den förvirring som rådde och det underliga i en ”Twitterrevolution” (tillika världens första tillskrivna sådana!) som varken hade särskilt mycket av sociala medier eller revolution i sig.
Personligen, och trots, eller tack vare, att jag anser mig ha läst en hel del av litteraturen om moldaverna som en egen nation eller som en del av den rumänska, har jag svårt att säga att det ena skulle vara mer rätt än det andra. Nationer bildas, förändras, förkastas och försvinner. Att säga till en moldavisk medborgare att dennes identitet är felaktig – ”ett resultat av stalinistiska lögner”, som det kristdemokratiska partiets ordförande Iurie Rosca förklarade för mig långt innan partiet gick in i en ohelig allians med kommunisterna – är för mig en omöjlighet, men så ser jag mig inte heller som en nationsbyggare; även om jag inser att jag bara genom att ta ställning mot Rosca på sätt och vis gör mig till en sådan.
På frågan vilka moldaverna är, kan de bara svara själva och än så länge är svaret splittrat och mångfaldigt, vilket egentligen bara visar på en pågående nationsbyggnadsprocess. Hur den processen kommer att sluta är dock omöjligt att säga. Under tiden kommer de att fortsätta ställa frågan om vilka de är och var de hör hemma. En fråga som, menar jag, både har stor betydelse för vilka former moldavisk in- och utrikespolitik tar sig och som har kraft att bestämma mycket av den demokratisering vi sett. Detta är dock ämnen som jag hoppas ha möjlighet att återkomma till i senare inlägg.