Tvåhundraårsminnet av 1812 års politik har varit nedtonat i Sverige. Alliansen med Ryssland mot Napoleon, som undertecknades i S:t Petersburg i april 1812 och bekräftades genom ett personligt möte mellan tsar Alexander och Karl Johan i Åbo i slutet av augusti samma år, var visserligen temat för en större konferens i S:t Petersburg i våras med historiker från hela Europa och för ett mindre seminarium mellan svenska och ryska historiker i Moskva i början på hösten. Men konferensen i Moskva hade nog inte hade kommit till stånd utan ansträngningar från den svenske ambassadören Tomas Bertelman och från den ryska vetenskapsakademin, och arrangemanget i S:t Petersburg finansierades med pengar från den norska stiftelsen ”Fritt Ord”.
Liksom i Finland är även i Norge intresset för den svenska utrikespolitiken kring 1812 betydligt större än det är hos oss. I båda våra grannländers fall kan man nämligen tolka vänskapen mellan Alexander och Karl Johan som en central förutsättning för nationsblivandet. Med ett revanschistiskt Sverige i väster skulle aldrig härskarna i S:t Petersburg vågat låta Finland utveckla sin autonomi under 1800-talet, och utan stödet från den ryske tsaren hade aldrig Karl Johan kunnat erövra Norge från Danmark 1814 och grunda den svensk-norska unionen, inom vars ramar Norge sedan kunde återvinna sin förlorade ställning som självständig stat.
En svensk berättelse om 1812 års politik rymmer inga sådana storslagna perspektiv. Man har halvhjärtat försökt hävda att det var genom detta fördrag som Sveriges grundade sin långa fred, men det är falsk jubileumsretorik. Tvärtom var syftet med alliansen att göra det möjligt att gå i krig – men på den vinnande sidan denna gång, tillsammans med den ryska supermakten – erövra Norge, få vara med och dela den europeiska äran av segern över Napoleon och återupprätta stukad nationell prestige. Sveriges två sista krig – i koalitionen mot Napoleon 1813–1814 och mot Norge 1814 – blev också segerrika, för svensk del inte särskilt blodiga, och möjliggjorde att till priset av en ringa insats inhösta betydande politiska vinster. Så smärtfria brukar krig normalt sett bara vara på planeringsstadiet men aldrig sedan de väl satts igång. Att så mycket av Karl Johans planer faktiskt kunde infrias berodde på att han hade den ryske tsarens stöd. Även om andra länder också ingick i koalitionen mot Napoleon var partnerskapet med Ryssland det som var viktigast för Sverige. Utan tsarens stöd hade den svenske kronprinsen aldrig fått bli befälhavare för den allierade Nordarmén, och inte heller fått erövra Norge från Danmark. ”Aldrig kommer jag till fullo att kunna återgälda vad jag är skyldig Er”, skrev Carl Johan mycket riktigt till Alexander efter freden i Kiel i januari 1814.
Tanken på Ryssland som Sveriges senaste allierade i krig upplever många svenskar säkert som främmande. Det är snarare som potentiellt hot vi har fått lära oss att betrakta stormakten i öster. För de svenska soldater som drog i fält i Tyskland 1813 var det också underligt att tänka på ryssarna som bundsförvanter. Löjtnanten vid Livregementets grenadjärer, Carl Johan Ljunggren, som hade sårats av en rysk kula i finska kriget 1808–1809, skrev i sina minnesanteckningar att det var ”liksom ur ordningen att se våra soldater blandade med de ryska; en inre känsla av antipati yttrade sig starkt mot en dylik förening, som hos en svensk är helt och hållet naturvidrig”.
Med de ryska trupperna i Nordarmén följde också kosacker, som gjorde stora insatser när det gällde underrättelseinhämtning. ”Dessa oförskräckta trupper” heter det i bulletinen från den svenske kronprinsens högkvarter den 4 oktober 1813, ”äro inte endast arméns ögon, men de slåss dessutom i linje, spränga skvadroner, anfalla infanterifyrkanter, simma över floder och framtränga i fiendens rygg, där de utsprida skräck och förödelse.” Bland Karl Johans papper i Bernadotteska arkivet från fälttåget i Tyskland finns gott om skrivelser från kosackofficerare på spaning bakom de franska linjerna, vilka sände sina rapporter direkt till honom personligen. Karl Johan satte stort värde på kosackerna och utlovade en halv miljon rubel till det kosackregemente som lyckades ta Napoleon till fånga.
Men kosackerna var samtidigt ökända för att plundra och förgripa sig mot civilbefolkningen i Tyskland. Flera svenska deltagare i fälttåget återger förfärande scener i brev och minnesanteckningar, bland dem den tidigare citerade Carl Johan Ljunggren. Ljunggren ändrade emellertid snabbt uppfattning när han under några veckor tjänstgjorde på en postering tillsammans med ryska trupper. Här var det kosacker som ansvarade för underhållet och nu lät sig svenskarna tydligen väl smaka av det stöldgods som släpades hem, dagligen ”en oxe, jemte en derefter proportionerad qvantitet av de stora syrliga limporna och diverse grönsaker”. I Ljunggrens anteckningar förvandlas plötsligt de som tidigare varit ”skäggiga kosaker giriga efter rof” till ”våra oförlikneliga proviantmästare”. Också under slutstriden i slaget vid Leipzig 18–19 oktober stötte Ljunggren och hans kamrater på en kosackgeneral på slagfältet, som höll tal till dem på tyska och sedan ”ur sin ludna pels drog fram vin, ost och bröd” och bjöd på frukost. När Ljunggren efter hemtransporten till Sverige 1814 kände besvikelse över den påvra inkvartering regementet bestods med i staden Göteborg, önskade han att de haft kosacker med sig – ”som äro så mästerliga att göra städers edukation” – för att sätta sig i respekt hos göteborgarna.
Vid bägge de tillfällen som svenska soldater var i elden under den stora drabbningen vid Leipzig, kring byn Schönefeld på kvällen den 18 oktober och framför Grimmaporten den 19 oktober, skedde det dessutom i nära samverkan med ryska förband. Att ryskt artilleri understödde Cardells ridande batterier vid Schönefeld, att det var ankomsten av ryska förstärkningar som gjorde det möjligt för den svenska jägarkolonnen att fortsätta sitt avstannade anfall framför Grimmaporten, brukar dock aldrig lyftas fram i svenska skildringar av slaget. Efter Leipzig splittrades den allierade Nordarmén, men under det fälttåg som Karl Johan därefter genomförde med svenska trupper mot Danmark och som avslutades med freden i Kiel i januari 1814, skötte liksom tidigare ryska kosacker på ett exemplariskt sätt spaningen åt den svenska armén.
Det är också tydligt att mötet mellan svenskar och ryssar under fälttåget i Tyskland bidrog till att bryta ned fördomar och nationella stereotyper, även hos en man med så bestämda uppfattningar som Carl Johan Ljunggren. Han bevittnade en rysk fältgudstjänst och erkänner motvilligt att han blev gripen av ryssarnas religiösa fromhet (”oaktadt popens narraktiga svängningar”), beskriver stabsofficerarna vid det ryska kavalleriförband där han under en kortare tid tjänstgjorde som ”likt alla Ryssar med uppfostran, ovanligt hyggliga män”. Efter att ha sårats i slaget vid Leipzig vistades han som konvalescent i Aachen och hade som medpatient den ryske husarkaptenen furst Gagarin, ”vars sällskap gav mig mycket nöje och försonade mig nästan med den nation han tillhörde”.
Det finns alltså anledning att tänka tillbaka på 1812 års svensk-ryska allians. Den var inte bara för Finland och Norge utan även för Sverige ett ovanligt lyckosamt politiskt projekt. I Karl Johans retorik ingick Ryssland alldeles självklart i Europa. ”Era härskare har känt att Europa är en stor familj” heter det i den svenske kronprinsens proklamation till Nordarmén den 15 augusti 1813. Ingen stat kan förbli likgiltig inför de olyckor som tynger en annan stat, tillägger han, och om någon stat försöker förtrycka andra stater måste folken stå upp tillsammans och göra motstånd. Av denna anledning har soldaterna i Nordarmén blivit kallade ”från Volgas stränder, Dons bäckar, de brittiska stränderna och Nordens berg för att förena sig med de tyska soldaterna, som försvarar Europas sak.”
Och slutligen, som framgår av Carl Johan Ljunggrens minnesanteckningar var en annan följd av vår senaste krigsallians ett närmande mellan svenskar och ryssar på ett personligt plan, där även de mest motvilliga till slut verkar ha blivit ganska charmerade.