Den 1 juli övertog Ryssland för andra gången ordförandeskapet för Östersjörådet (ÖR, Council of Baltic Sea States) från Tyskland för ett år framåt. Vad vill då Ryssland åstadkomma? Vilken roll kan då Östersjörådet komma att spela i Putins Europapolitik?
Östersjörådet bildades som bekant efter det kalla krigets slut 1992 och blev därmed den första regionala organisationen på regeringsnivå, som omfattade både Ryssland, Nato- och EU-stater och alliansfria länder. Ryssland fick jämlik status som övriga medlemmar och beslut fattas enligt enhällighetsprincipen. Östersjörådet följdes snart av Barentsrådet (1993) som omfattar Ryssland och de nordiska länderna, och Arktiska rådet (1996), som utöver dessa länder inbegriper USA och Kanada. (EU-kommissionen är också medlem i ÖR och Barentsrådet.)
Ryska ledare har konsekvent uppskattat Östersjörådet för att bidra till stabilitet och utveckling i östersjöområdet och sett det ett föredöme för andra regionala forum. När först Sverige och Finland gick med i EU 1995, sedan också Polen och de baltiska staterna (2004) och fick mindre intresse av Östersjörådet, blev Ryssland dess varmaste tillskyndare. Man menade att rådet skulle behålla sin roll och motsatte sig förslag att det skulle bli ett redskap för EU:s östersjöpolitik. Men man accepterade ändå att rådet anpassades till de nya realiteterna, eftersom EU bidrog till rådets verksamhet bl.a. i Ryssland, och då Östersjörådet och vissa av dess medlemmar kunde hjälpa till att förbättra relationerna mellan Ryssland och EU. Ryssland uppskattade upprättandet av s.k. EuroFaculties för att förbättra undervisningen i ekonomi, administration och juridik vid universitet och högskolor i först Kaliningrad, sedan Pskov. Särskilt gladde sig Ryssland åt det tyska ordförandeskapet från 2011, som bl.a. lanserade ett tvåårigt projekt med främsta syfte att främja den ekonomiska utvecklingen i Kaliningrad-området. Detta skall nu Ryssland fortsätta.
Men det ryska intresset för Östersjörådet är ändå begränsat. För det första är det bara ett rådgivande forum där inga bindande beslut kan fattas och även stormakten Ryssland måste visa kompromissvilja för att rekommendationer och deklarationer ska kunna utfärdas. Till skillnad från Barentsrådet omfattar rådet vidare flera stater, som har rika erfarenheter av ryskt förtryck och förmynderi och därför söker begränsa det ryska inflytandet, och rådet ger färre tillfällen för prestigefyllda, storpolitiska samtal än Arktiska rådet. Vidare är ÖR en liten organisation med små egna resurser, vars sekretariat i Stockholm bara har en budget på ca. 2,7 miljoner euro och en stab på omkring 20 personer. Jämfört med Barentsrådet har ÖR hittills varit mindre engagerat i samarbets- och hjälpprojekt på rysk mark. Ryssland har inom rådet prioriterat samarbete på energiområdet och försökt främja sin energiexport, bl.a. genom att tillsammans med tyska företag bygga gasledningen Nord Stream, projekt som ett kärnkraftverk i Kaliningrad-området och förslag om en elektrisk ring runt Östersjön, men mött motstånd från Polen och baltstaterna, som i stället vill minska sitt energiberoende av Ryssland och diversifiera sin import.
Ryssland är mindre intresserat av energisparande och alternativ energi, medan miljöskydd, klimat och hållbar utveckling med tiden blivit centrala frågor för de flesta inom Östersjörådet. Ryska representanter uttrycker visserligen liksom de andra oro över nedsmutsningen av Östersjön och den starkt ökande oljetankertrafiken, men anser att Ryssland självt vidtar tillräckliga skyddsåtgärder. Beträffande sjösäkerhet och ekologiskt samarbete föredrar Ryssland HELCOM, ett internationellt expertorgan som förvaltar en internationell konvention till skydd för Östersjön från 1974, och betalade under flera år inte sin (oansenliga) del för underhållet av ÖR:s expertgrupp för hållbar utveckling.
Till skillnad från Barentsrådet och Arktiska rådet gjorde Östersjörådet demokrati och mänskliga rättigheter till viktiga målsättningar för samarbetet, och på ryskt initiativ inrättades en kommissionär, som också tog upp klagomål från nationella minoriteter. Detta kunde Ryssland använda för att kritisera Estland och Lettland för deras behandling av sina ryskspråkiga invånare. 2003 avskaffades emellertid kommissionären, officiellt på grund av gjorda framsteg, senare också arbetsgruppen, och frågorna kom inte med bland de fem prioriterade samarbetsområdena, när rådet reformerades 2008. Det bör också nämnas att Ryssland under Putin avvisade all västlig kritik av utvecklingen bort från demokrati och rättssamhälle.
Beträffande civil säkerhet och den mänskliga dimensionen, som är ett av rådets fem prioriterade samarbetsområden, har Ryssland visat mest intresse för kampen mot organiserad brottslighet och flera gånger tagit upp frågan om kampen mot internationell terrorism, enkannerligen den tjetjenska. Men de övriga medlemmarna godtog inte den ryska synen på terrorism och frågan kom inte med bland rådets prioriteringar. Det officiella Ryssland har också visat svalt intresse för mjuka sociala frågor som trafficking och skydd av barn, vilket särskilt engagerat de nordiska länderna, och är det enda land som inte betalat sin del av expertgruppen för barnfrågor. Detta hindrade inte Ryssland från att vilja överta ledningen för gruppen, när det blev rådets ordförandeland.
Ett utmärkande drag för Östersjörådet är som ovan framgått att det sysslar med s.k. mjuka säkerhetsfrågor. Putin föreslog under Rysslands första ordförandeskap att utvidga agendan till vissa militära frågor men fick inget gehör. Frågan är nu om Putin som återkommen president ska prioritera hårda säkerhetsfrågor i sin utrikespolitik så till den grad att intresset för Östersjörådet falnar. Det faktum att Ryssland ännu två månader efter att det blivit ordförandeland inte presenterat något program, vilket avviker från praxis, är ett illavarslande tecken. Men om Ryssland är angeläget om att odla relationerna med sina Östersjögrannar, främst Tyskland, och inser värdet av samarbete om en mängd mjuka, förtroendeskapande frågor, borde det satsa på Östersjörådet. Detta råd utgör ett billigt och bra komplement till bilaterala förbindelser och samarbete med stora organisationer som EU och Nato.