För ett par år sen satt jag hos Akbar Turajonzoda på hans kontor i en bomullsfabrik i Vahdat tre mil öster om Tadzjikistans huvudstad.
Under de sista Sovjetåren var Turajonzoda landets officielle andlige ledare. Efter inbördeskriget, i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, var han förste vice premiärminister i försoningsregeringen. ”Ingen kan nationalekonomi bättre än han, det är bara synd att han ska vara så förskräckligt religiös”, sa mig en gång en av hans politiska motståndare. Bland troende är han en aktad man.
Under halvannan timme talade Turajonzoda mest om sitt lands öden. När det började bli dags att runda av frågade jag emellertid också om den tid då han undervisade vid den teologiska fakulteten i Tasjkent på 1980-talet. Då fanns även Ahmad Kadyrov där. Kadyrov stred senare, i mitten av 1990-talet, mot Ryssland och blev också högste mufti i Tjetjenien. Senare bytte han sida och samarbetade med Moskva.
”Vi var samtidigt i Tasjkent bara under sju månader. Vi kom bra överens”, mindes Turajonzoda. Men sen blev han tyst och kom inte på något mer. Just som jag skulle byta samtalsämne avbröt han mig.
”Jag kom just ihåg en lustig sak”, sa han. Och sen berättade han följande:
I slutet av 1999 när Putin blivit rysk premiärminister och terroristledaren Basajev gått in med en styrka i Dagestan deltog Turajonzoda i egenskap av minister i ett möte med ledare för OSS- staterna där de flesta forna Sovjetrepubliker ingår. Under en paus bad Rysslands utrikesminister Ivanov om ett enskilt samtal med honom.” Ni har lyckats sluta fred i Tadzjikistan efter inbördeskriget. Har ni något att lära oss om Tjetjenien”, undrade Ivanov.
Två saker, svarade Turajonzoda.
För det första, erkänn öppet att det handlar om separatism, att en del av Tjetjeniens folk vill upprätta en egen stat utanför Ryssland. Kalla det inte ett krig mot islamism. Dudajev (Tjetjeniens förste president) visste inte mycket om islam, inte heller Maschadov (president nummer tre). Om de var något förutom tjetjener så var det kommunister och sovjetmänniskor. Ryssland är starkt nog att om det vill bekämpa separatism med morot eller piska. Men om ni inte säger att ni krigar mot islam kommer de islamska staterna inte att stötta Tjetjenien.
För det andra: Inse att islam är en aktad kraft i det tjetjenska samhället. Låt personer med islamsk bakgrund få verkligt inflytande i politiken liksom i Tadzjikistan efter inbördeskriget. Då kommer många tjetjener att visa aktning för staten.
Ivanov sa att det lät intressant. Han frågade om Turajonzoda kunde ge ett namn på någon tjetjen med religiös bakgrund som kunde axla ett politiskt uppdrag.
”Då sa jag Ahmed Kadyrov. Det var helt enkelt det enda namn jag kunde komma på just då. Vi hade blivit vänner under halvåret tillsammans i Tasjkent”, sa mig Turajonzoda.
På kvällen tog Ivanov Turajonzoda till Putin och bad honom upprepa vad han sagt. Putin lyssnade som vanligt med pokerface.
”Därför blev jag minst sagt förvånad när jag några månader senare fick veta att Kadyrov utsetts till chef för den ryska administrationen i Tjetjenien”, sa mig Turajonzoda med ett försiktigt leende.” Jag hade ju bara nämnt honom eftersom det var det enda namn på en tjetjen som jag kunde komma på just då.”
Tre år senare utsågs Ahmad Kadyrov till president i ett val där alla tunga medtävlare hade dragit tillbaka sin kandidaturer. Mindre än ett år senare dödades han vid ett sprängattentat. I dag är det hans son Ramzan Kadyrov som tagit över den högsta politiska posten i Tjetjenien. Namnet som Turajonzoda hade råkat komma ihåg tillhör den klan som har stark kontroll över Tjetjenien ännu i dag.