På jakt efter finska språkets rötter

Herr Olof Kristersson, kyrkoherde i Pälkäne i Tavastland, hade i likhet med många av sina ståndsbröder uppstigna från enklare förhållanden känt behovet att anta ett latiniserat släktnamn. Han var från omkring 1700 känd som Olaus Castrenius. Efternamnet hade han tagit från hembyn Linnainen (latinets castrum och finskans linna betyder båda ’borg’). Hans son ändrade namnformen till Castreen och sonsönerna till Castrén, och från dem härstammar ett antal betydande personer i finländsk politik, vetenskap och vitterhet. En sonsons sonson till herr Olaus ska vi tala mer om nedan.

Hur finska språket är besläktat med till exempel samiska och estniska och till och med ungerska var man klar över redan på 1700-talet. Och man visste också att till samma finsk-ugriska språkgrupp hörde en del språk som talades i inre och norra delen av europeiska Ryssland (det största av dem är mordvinska). Men på 1800-talet började man få klart för sig att det fanns flera andra folk, sammanfattade som samojeder, vilka talade språk som kunde vara släkt med de finsk-ugriska. Här behövdes forskning! Och vilka var mer lämpade att utföra lingvistiskt fältarbete bland dessa folk än de välutbildade språkliga släktingarna finnarna?

En pionjär bland dessa var Anders Johan Sjögren (1794–1855). Den studiebegåvade finske pojken Antti Mikonpoika från Itis i Kymmenedalen skickades till det svensktalande Lovisa, där han fick gå i skola och lära sig svenska och flera andra språk. Som student i Åbo sändes han på etnologiska och folkloristiska fältstudier till

Ingermanland, vilket inspirerade honom till fördjupade studier av det finska folkets och språkets fornhistoria. Under en fem år lång expedition samlade han språkligt och annat material från de finsk-ugriska folk som numera kallas komi och udmurter. (Historiskt sett råder stor namnförbistring för de folk och språk som nämns i det följande. Därför använder jag här enbart de namn som numera är gängse inom forskningen och som används i till exempel Nationalencyklopedin. En bra översikt av de språk som behandlas här finns på http://www.helsinki.fi/hyy/skv/frandefolk.html.)

Tillbaka i S:t Petersburg fick Sjögren en forskartjänst vid Vetenskapsakademin, där han bearbetade och publicerade sina resultat, som förnyade den finsk-ugriska språkforskningen. Som Rysslands främsta auktoritet på de finsk-ugriska folken (inklusive det finska) hade han stort inflytande i nationalitetsfrågor. Men till sin bortgång fick han gå en försiktig balansgång mellan de ryska myndigheterna, som misstänkte honom för finsknationalism, och de uppvaknande fennomanerna i hemlandet, med J.V. Snellman i spetsen, som i Sjögren mer såg en kejserlig ämbetsman än en finsk patriot.

Anders Johan Sjögren var nationalist i sitt hjärta. Och han utövade sitt inflytande till att ordna så att Matthias Alexander Castrén 1842 kunde komma i väg på sin första forskningsresa. I motsats till Sjögrens enkla ursprung kom Castrén, född 1813, från en släkt av främst präster, där bildningen alltid stått högt i kurs. Som student kom han att ta sådana intryck av den 1835 utkomna Kalevala att han bytte bana: i stället för präst blev han språkforskare. Till att börja med ägnade han sig främst åt finskan och dess närmaste släktingar, men lite av en slump och A.J. Sjögrens tillskyndan gjorde att han sändes på en expedition till norra Ryssland för att studera samojedfolket nentser och deras språk. Under två års mycket strapatsfyllda resor, som lade grunden till hans ohälsa, samlade han material om dessa och klarlade nentsiskans släktskapsförhållanden.

Åter i Helsingfors 1844 bearbetade han sina resultat till flera avhandlingar, varav en blev hans doktorsdissertation. Men bara ett år senare, och kämpande mot sin vacklande hälsa, gav han sig ut på en ny expedition. Trots återkommande skov av tuberkulos blev han borta i fyra år, under vilka han både bedrev insamling och skrev. Bland annat upptäckte han ett dittills okänt samojedspråk, ”skogsnentsiska” och kartlade ett annat, selkupiska. Han kunde slutgiltigt fastställa relationerna mellan de finsk-ugriska språken och samojedspråken och lade på så sätt en fast grund för den uraliska språkforskningen (uraliska språk kallas den språkfamilj som består av dessa två undergrupper). Genom studier av några turkiska, mongoliska och tungusiska språk bidrog han också till den altaiska språkforskningen, och han lanserade hypotesen om ett gemensamt ursprung för de uraliska och altaiska språken (hypotesen har få anhängare numera).

Åter i Helsingfors från 1849 var Castrén trots sin sjukdom rastlöst verksam med skrifter och föreläsningar. År 1851 blev han den förste professorn i finska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet. Men bara ett år senare tog sjukdomen överhanden, och han avled i maj 1852. Hans efterlämnade manuskript publicerades i tolv band på tyska, men ännu är mycket outgivet.

Matthias Castréns öde företer likheter med Kai Donners. Inspirerad av bland annat Castréns exempel företog Kai Donner (född 1888) på 1910-talet två fysiskt ytterst krävande forskningsresor till Sibirien, där han studerade samojedspråken selkupiska och kamassiska samt språket ket, som inte har några kända släktingar.

Men världshändelserna länkade in Donners aktiviteter på nya banor: han blev finsknationell aktivist och engagerad i jägarrörelsen. (”Jägarna” var finländare som i hemlighet fick militär utbildning i Tyskland för att med vapen i hand kunna befria sitt land från den ryska överhögheten.) Efter självständigheten 1917 hamnade han på den yttersta högerkanten och blev en av ledarna för den närmast fascistiska Lapporörelsen. Märkt av sina umbäranden i Sibirien dog han redan 1935.

Kai Donners son Jörn, bara två år vid faderns död, har i boken I min fars fotspår. Resor i Sibirien förr och nu (2006) bokstavligen följt fadern i spåren i ett (fåfängt) försök att förstå honom.