Den här bloggserien handlar ju om finländare som gjorde karriär i Ryssland, men vi ska tillåta oss också några inlägg om det omvända fallet: ryssar som gjorde sin lycka i Finland.
De flesta som turistat i Finland har väl kommit i kontakt med det goda ölet Koff. Kulturintresserade Helsingforsturister har kanske besökt Konstmuseet Sinebrychoff vid Bulevarden. Och mången kappseglare har säkert drömt om Sinebrychoffpokalen, en Östersjöns motsvarighet till America’s Cup.
Allt detta kan de tacka släkten Sinebrychoff för. Den förste i släkten, Pjotr Sinebrjuchov, finner vi i slutet av 1700-talet som handlare i Kotka, i ett område som avträtts till Ryssland 1743, efter hattarnas krig. Han har ingen plats i den här historien eftersom han dog 1805, sju år innan Kymmenedalen och det övriga så kallade Gamla Finland återförenades med det nyblivna storfurstendömet. Pjotrs äldste son Nikolai Sinebrychoff(född 1786) går i sin fars fotspår och är bland annat furnissör åt de ryska trupperna i finska kriget.
Men 1812 befinner sig Nikolai alltså på finsk mark. Han flyttar till Helsingfors och öppnar 1817 diversehandel på Sveaborg. Två år senare lyckas han förvärva privilegium, det vill säga monopol, på att brygga och sälja öl i Helsingfors. Några år senare står det stora bryggeriet och brännvinsbränneriet vid Sandviken i Helsingfors klart. Nikolai Sinebrychoff blir en förmögen man och tilldelas titeln kommerseråd. År 1842 låter han uppföra ett ståtligt bostadshus vid Bulevarden.
Nikolai Sinebrychoff avled 1846. Han var ogift, och affärerna övertogs av hans yngste bror Paul Sinebrychoff den äldre (född 1799). Han utvecklade kärnverksamheten men hade också intressen i andra industrier och var stor markägare, bland annat av egendomarna Hagalund och Otnäs i Esbo. Som Helsingfors rikaste man blev han en rundhänt donator. Han sörjde patriarkaliskt för sina anställda och månade om den ortodoxa församlingen i Helsingfors, inte minst som stor bidragsgivare till bygget av Uspenskijkatedralen, som stod färdig 1868. Kommerseråd blev han vid kejsar Alexander II:s Helsingforsbesök 1863.
Paul Sinebrychoff gifte sig 50 år gammal med den 30 år yngre Anna Tihonoff, dotter till hans hushållerska. Äktenskapet anses ha varit lyckligt och välsignades med två döttrar och två söner. Den intelligenta och viljestarka Anna Sinebrychoff (1830–1904) blev efter makens död 1883 den egentliga ledaren av familjeföretaget. Hon idkade också omfattande välgörenhet, särskilt mot anställda och deras barn. Bland annat grundade hon ett sjukhus där anställda och deras familjer fick kostnadsfri vård.
Pauls och Annas äldste son Nicolas Sinebrychoff (1856–1896) är ihågkommen inte för sina insatser i företaget utan som en av de ledande männen i seglingssällskapet Nyländska jaktklubben. Det främsta minnesmärket över honom är vandringspriset Sinebrychoffpokalen, om vilken båtar från seglarföreningar runt Östersjön tävlar efter regler snarlika dem för America’s Cup.
När familjefirman 1886 ombildades till aktiebolag blev Nicolas bror Paul Sinebrychoff den yngre (1859–1917) bolagets verkställande direktör och ledde det tillsammans med sin mor Anna och sin svåger, systern Annas man, Emil Kjöllerfeldt. Modern och svågern dog samma år, 1904, och därefter var Paul den yngre ensam herre på täppan, även han en skicklig affärsman som lotsade företaget genom den turbulenta tiden: ofärdsåren och första världskriget. Bland hans många andra engagemang kan nämnas ordförandeskapet för Föreningsbanken i Finland under ett decennium. Och även han fick naturligtvis titeln kommerseråd.
Paul Sinebrychoffs eftermäle vilar sist och slutligen på den förnämliga samling av främst svensk och europeisk konst från 1600- och 1700-talen som han och hans hustru, aktrisen Fanny Grahn, hopbragte i sitt hem. Efter Fannys död 1921 övertogs samlingarna av finska staten, och hemmet vid Bulevarden blev museum, numera med namnet Konstmuseet Sinebrychoff. Det rymmer nu mycket mer än den ursprungliga samlingen och utgör ett museum för äldre europeisk konst från 1300- till 1800-talet.
Paul och Fanny hade inga barn, och personnamnet Sinebrychoff försvann med Nicolas änka Anna, som gick ur tiden 1944. Men bryggeriet lever. År 1993 flyttades verksamheten till Kervo, en förstad norr om Helsingfors, och 2000 köptes företaget av Carlsberg. Men reducerat till Koff är det gamla ryska namnet Sinebrjuchov på hundratusentals läppar varje dag.