Vid tiden för Finlands transformation från en svensk riksdel till ett ryskt storfurstendöme levde den fåtaliga inhemska adeln under tämligen påvra förhållanden, i varje fall i jämförelse med sina ryska ståndsbröder och -systrar. För männen öppnades från 1809 via S:t Petersburg en väg till inflytande, social prestige och inkomster, men för kvinnorna var de vanliga karriärerna stängda. Försedd med hederliga föräldrar, goda seder, ett behagligt sätt och, helst, ett fördelaktigt yttre kunde den unga adelskvinnan främst
hoppas på att bli uppmärksammad av någon som stod storfursten/kejsaren nära. Eller rentav av denne själv. Det senare hände den 17-åriga landshövdingedottern Ulla Möllersvärd, som utnämndes till hovfröken efter att ha dansat med Alexander I på lantdagsbalen i Borgå 1809.
I folkliga föreställningar var förhållandet mycket mer än en dans. Ulla ska ha varit kejsarens älskarinna och rentav fött honom en son. På detta tema skrev Mika Waltari 1944 en roman, Tanssi yli hautojen (ordagrant ”Dans över gravarna”, svensk titel Kejsarbalens drottning), som 1950 blev en oerhört populär långfilm (svensk titel Dans över gravarna). Visst är att Ulla Möllersvärd utnämndes till hovfröken 1811, gifte sig med en 36 år äldre man 1813 men skildes från honom redan efter ett halvår. Hon bosatte sig i Borgå, där hon ska ha levt ett aktivt socialt liv, men hon gifte inte om sig. Ulla Möllersvärd avled 87 år gammal 1878.
Men det var inte om henne som det här inlägget egentligen skulle handla, utan om en yngre medsyster som det gick betydligt bättre för, åtminstone i yttre måtto. Hon blev Finlands rikaste kvinna och en storstilad mecenat och filantrop: Aurora Karamzin.
Carl Johan Stjernvall var officer i den svenska armén men hörde till de många i den finländska eliten som snabbt bytte lojalitet efter 1809, och han blev landshövding i det med storfurstendömet återförenade Viborgska guvernementet (Viborgs län) 1812. Han och hans hustru Eva Gustafva von Willebrand hade tre vackra döttrar, av vilka Eva Aurora Charlotta, född 1808, ansågs vackrast.
Sedan fadern dött och modern gift om sig med hans efterträdare Carl Johan Walleen togs den åttaåriga Aurora för några år om hand av en moster i S:t Petersburg. Fyra år senare, 1820, återförenades hon med familjen, nu i Helsingfors sedan styvfadern blivit senator, det vill säga ledamot av det styrande ämbetsmannakollegiet, och prokurator, ungefär justitiekansler och riksåklagare. Walleen var mycket väl anskriven hos de ryska makthavarna, och när kejsar Nikolaj I besökte Helsingfors 1830 presenterades hans styvdotter Aurora för kejsarparet, som gjorde henne till hovfröken.
I S:t Petersburg fanns redan Auroras syster Emilie, som var gift med en rysk greve. I deras hem umgicks en överste Andrej Muchanov, som Aurora snart förlovade sig med. Men översten, märkt av krig och farsoter, dog redan före bröllopet. Aurora gick nu in för sin tjänst som hovdam och hann komma på vänskaplig fot med både kejsarinnan och tronföljaren, den blivande Alexander II, innan hon oväntat förlovade sig på nytt och 1836 gifte sig med hovjägmästaren Paul (Pavel) Demidov. Han och hans familj ägde de oerhört inkomstbringande mineralgruvorna i Uralbergen. Som Rysslands rikaste levde de mest i sus och dus i Frankrike och Italien, medan brytningen sköttes av tusentals livegna under miserabla förhållanden.
Paul Demidov var bara tio år äldre än sin hustru men åldrad i förtid, och han avled redan 1840, året efter att Aurora fött honom en son, även han med namnet Paul.
Aurora Demidov var nu en ekonomiskt oberoende kvinna i högsta sociala ställning. Hennes hem, ett palats i Petersburg och Träskända gård i Esbo utanför Helsingfors, blev medelpunkter i ett storslaget sällskapsliv. Hon utvecklade Träskända till ett mönstergods och inledde sin verksamhet som mecenat och donator. (Ett tredje hem, villa Hagasund vid Tölöviken i centrala Helsingfors, tillhör numera Helsingfors stadsmuseum.) Och 1846 gifte hon om sig med den fem år yngre översten Andrej Karamzin, son till författaren (Bednaja Liza, ”Den arma Liza”) och rikshistoriografen Nikolaj Karamzin.
Efter parets resa till Paris, där de råkade bli vittne till februarirevolutionen 1848, tycks Aurora Karamzins sociala samvete ha vaknat på allvar. För ett år senare tog hon maken och sonen med på en inspektionsresa till de Demidovska gruvorna i Ural. Där intresserade hon sig särskilt för de livegna och försökte på olika sätt underlätta deras tillvaro. Äktenskapet med Andrej Karamzin var ett verkligt inklinationsparti, men ändades tragiskt redan 1854, då maken stupade under Krimkriget.
Aurora Karamzin skulle leva i ytterligare 48 år. Hennes förhållande till sonen var inte det bästa, men i stället blev systerdottern Marie, senare gift Linder, som en egen dotter för henne. Men Maries hälsa var dålig och hon dog redan som trettioårig 1870. Även sonen Paul dog före sin mor, år 1886. Religiös övertygelse och social medkänsla kom att bli bestämmande för Aurora Karamzins filantropi. Under hungeråren i slutet av 1860-talet öppnade hon Träskända för de nödställda. Och 1867 grundade hon och drev med egna medel Helsingfors diakonissanstalt med inriktning på sjukvård; den existerar än i dag.
När Aurora Karamzin avled 1902 var det på många sätt en ny tid. ”Ofärdsåren” rådde och Bobrikov var generalguvernör. Aurora var en god finländsk patriot som inte stillatigande lät detta ske, och hennes förhållande till den nye kejsaren, Nikolaj II, var svalt. Men vid hennes bår fanns också en krans från kejsarparet.