En miljon georgiska rosor

Alla Pugatjova (f. 1949), Rysslands okrönta drottning inom populärmusik, har en osannolik karriär bakom sig. Här bara några få exempel: över 500 sånger på sex olika språk, över 100 soloalbum, sammantaget ungefär 250 miljoner skivor, 12 gånger utsedd till ”Årets sångare” av tidningen Moskovskij Komsomolets, ”Århundradets sångare” 1999 etc. etc.

Hur många jättehits hon sjungit in vet jag inte men en var i varje fall ”En miljon röda rosor” från 1988 med text av en av de första betydande sovjetiska modernisterna Andrej Voznesenskij (något som dock inte framgår här). Några inspelningar av den finns på You-Tube. Huvudperson i sången är den georgiske konstnären Pirosmani. Också andra poeter har skrivit dikter om hans liv, t.ex. Bulat Okudzjava. Ungefär så här lyder första versens text i Voznesenskijs version:

Det var en gång en konstnär som hade ett litet hus och målardukar,

men han älskade en skådespelerska som älskade blommor.

Då sålde han sitt hus och sina tavlor,

och för alla pengarna köpte han ett helt hav av blommor.

En million, en million, en million röda rosor

ser du från ditt fönster, från ditt fönster, från ditt fönster.

Den som är förälskad, den som är förälskad, den som är förälskad och det på allvar

kommer att för din skull förvandla sitt liv till blommor.

Den här texten bygger alltså på en episod i Niko Pirosmanis (1862-1918) liv. Hans riktiga namn var Nikolaj Pirosmanasjvili. N. P. var självlärd och hans konst kan väl snarast betecknas som primitivistisk. Han bodde i ett fattigkvarter i Tbilisi där han bl.a. målade skyltar till restauranger och nöjesinrättningar, det hände att han övernattade i källare. Hans konstnärliga hjälpmedel var ytterst enkla, penslar och färger tillverkade han vanligtvis själv. Svart var ofta en dominerande färg – den fick han gratis av likkistmakare i grannskapet.

Pirosmani samlade på gamla plåtskyltar för att ha något att måla på, ibland lyser bokstäverna igenom tavlorna.  Han använde också då och då vaxdukar som underlag för sina målningar.

Han blev tidigt föräldralös. Efter att ha lämnat födelsebyn några år – fadern hade varit bonde – återvände Pirosmani för att arbeta som herde. Senare jobbade han som bromsare på tåg, han blev vid upprepade tillfällen straffad för olika förseelser.

Under sin konstnärsbana målade Pirosmani ofta i kvalmet på krogarna, ibland bjöd gästerna på vin och det hände att han fick betalt in natura. Han hade flera sjukdomsperioder och dog redan vid 54 års ålder på någon kammare av sjukdom och svält, kanske var han då sinnessjuk. Pirosmani påstod att han såg helgon och att hans pensel ”arbetade av sig själv”. Gravplatsen är okänd – riktigt berömd blev han först efter sin död, en större samling av hans c:a 200 bevarade verk finns nu på Tretjakovgalleriet i Moskva.

Pirosmani målade främst scener ur det georgiska vardagslivet och skildrade gärna storslagna gästabud (som han själv inte hade möjlighet att delta i). I motivkretsen ingår porträtt, djur, landskap m.m.

Bland alla legender om Pirosmanis liv står den om den franska sångerskan Margarita på första plats. Niko lärde känna denna sköna kvinna på ett ”sångkafe” i Tbilisi och plågades sedan dess av obesvarad kärlek till henne. I förhoppning att kärleken ändå inte var helt utsiktslös överhöljde han henne med gåvor. Margarita tog emot dem som en tribut vilken tillkom henne men kände i övrigt inget annat än medlidande med den stackars målaren. Författaren Konstantin Paustovskij (1892-1968) berättar i sitt memoarverk ”Vandringarnas bok” om just den episod i denna kärlekshistoria som sägs ligga bakom ”En million röda rosor”, liksom hämtad ur ”Tusen och en natt” (dock utan att han går i god för autenticiteten):

Det skulle ha varit en helt vanlig morgon om man inte hade vetat att det var Niko Pirosmanis födelsedag och om inte på den morgonen i den smala gränden i Sololaki det hade dykt upp kärror med en sällsam och lätt last… De var proppfulla med snittblommor som man hade duschat med vatten. Över blommorna föreföll morgondaggen lysa i hundratals små regnbågar. Kärrorna stannade framför Margaritas hus. Kuskarna rådgjorde med varandra i dämpad ton och lastade slutligen av blommorna – de tog famnen full med blommor och lade ner dem på trottoaren eller körbanan framför tröskeln. När de första kärrorna var borta och hela platsen var full med blommor kom andra kärror till avlösning. Det verkade som om man lastade av blommor inte bara från hela Tbilisi utan från hela Georgien.

Men det hjälpte ändå inte. Inte blev det heller bättre av det porträtt av Margarita som Pirosmani målat.

Och det är väl inte omöjligt att förstå. Det påstås att när hon fick se det utstötte hon ett vrål av harm, hätsk och rasande, och Pirosmani fick för evigt ge upp hoppet att hans kärlek en gång skulle besvaras…