Livet för tsaren

Rysslands uppstigande till en europeisk stormakt på 1700-talet byggde på en persons, tsar Peter I:s, visioner och hårdhandskar och på outtömliga mänskliga resurser. Infrastruktur och civilsamhälle som kunde underbygga stormaktsställningen saknades. Exempelvis grundades Rysslands första universitet, det nuvarande Lomonosovuniversitetet, så sent som 1755, omkring 500 år senare än lärosätena i Bologna, Paris och Oxford.

Behovet av utländsk expertis var alltså skriande. Efter stora nordiska kriget hade riket inom sina gränser de baltiska provinserna, vars tyskspråkiga härskande adel stod till centralmaktens förfogande och kom att inta ledande positioner ända fram till revolutionen 1917. En tidig representant är Johann Albrecht von Korff, rysk minister i Stockholm från 1745, vars öppna inblandning i partipolitiken, med mutor till mössorna och hotelser mot hattarna, gjort honom beryktad i svensk historia. En viktig gestalt i Finlands historia är generalguvernören 1855-1861 Friedrich von Berg, född i Livland och upphöjd i grevligt stånd på Finlands riddarhus.

Karriär och möjlighet att göra avtryck i den unga stormakten lockade européer från många länder, såsom de italienska Petersburgarkitekterna B.F. Rastrelli och Carlo Rossi, den franske upplysningsfilosofen Diderot eller den svenske botanikern och Linnélärjungen Johan Peter Falck. Under andra hälften av 1800-talet blev Ryssland ett Klondyke för skickliga hantverkare och djärva industrialister. Kända namn är den fransk-tyska hugenottfamiljen guldsmederna Fabergé och de svenska bröderna Robert och Ludvig Nobel, som gjorde en förmögenhet på oljeutvinning i Baku. (Donatorn Alfred var en tredje bror.)

Men den främsta karriärvägen var nog den militära. Ambitiösa officerare hade länge haft för vana att skaffa stridserfarenhet i andra länders arméer, och med den ryska krigsmaktens expansion öppnades dörrarna på vid gavel. För att anknyta bara till Sveriges historia möter vi på 1700-talet den skotskfödde generalen James Keith, rysk befälhavare under hattarnas krig 1741–1743; den tyskbaltiske greven Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, som anförde de ryska trupperna under finska kriget 1808–1809; och den nederländske fortifikationsofficeren Jan Peter van Suchtelen, som frampressade Sveaborgs kapitulation 1808 och efter kriget blev Rysslands ambassadör i Stockholm.

Finland blev ju 1809 ett storfurstendöme inom det ryska riket. Vinjetten visar storfurstendömets vapen: Finlands lejon krönt av den ryska kejsarkronan. Som kejsarens (tsarens) undersåtar  hade finska medborgare fritt fram till karriär i Ryssland (men inte vice versa), och många, många, från alla samhällsklasser, grep chansen. Den i Sverige mest kände är förstås generalen av det ryska kavalleriet, sedermera marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheim, men de flesta är okända här i den före detta västra rikshalvan. I några kommande blogginlägg ska jag porträttera ett antal sådana gestalter och även deras omvändningar, ryssar som gjort avtryck i Finlands historia.

Men vi tjuvstartar redan nu med den ovannämnde James Keith. Han var född 1696 i en förnäm skotsk adelssläkt, vars huvudman bar den ståtliga titeln jarlmarskalk (Earl marischal) av Skottland. Som yngre son i familjen var hans karriärmöjligheter hemmavid beskurna. Dessutom hade han deltagit i den misslyckade jakobitiska resningen (till förmån för Jakob Edvard Stuart) 1715 och tvingats i landsflykt. År 1728 kom han till Ryssland och gjorde snabb militär karriär, inte minst sedan han blivit en av kejsarinnan Elisabets gunstlingar. Under lilla ofreden (så benämns hattarnas krig 1741–1743 i finländsk historieskrivning) var han general och överbefälhavaren (och irländaren) Peter de Lacys närmaste man. Som sådan blev han ansvarig för ockupationsförvaltningen, vilken framstod som mycket human och i bjärt kontrast till stora ofreden under Karl XII:s tid.

James Keith förlade sitt högkvarter till Finlands huvudstad Åbo, och här träder han in i den finska populära föreställningen på ett oväntat sätt. Han träffar nämligen Eva Merthen, den vackra och begåvade dottern till borgmästaren i staden, och blir blixtförälskad. Han finner kärleken besvarad, och den 46-årige generalen och den 19-åriga borgardottern blir ett par som lever ihop helt öppet.

Keith och Eva Merthen gifte sig aldrig, troligen på grund av den stora skillnaden i börd, men ingick något slags samvetsäktenskap. Hon följde honom tillbaka till Ryssland och när han, efter en konflikt med kejsarinnans favorit utrikesministern Bestuzjev-Rjumin, gick i preussisk tjänst 1747. Hon sörjde när Keith, som fältmarskalk, stupade i slaget vid Hochkirch 1758. Eva Merthen gifte snart om sig med en tysk adelsman av lägre rang och hann bli änka ännu en gång innan hon avled 1811 i Stralsund.

James Keiths och Eva Merthens historia hade nog snabbt glömts bort om inte Zacharias Topelius fängslats av Evas öde. I sin roman från 1850, ”Hertiginnan av Finland” (från början ett öknamn på Eva Merthen), har han försökt föreställa sig Åbobornas indignation över denna liaison. Topelius delar den själv, samtidigt som han på ett annat plan försöker förstå Eva. Med sitt nyanserade kvinnoporträtt är romanen läsvärd än i dag.