Lukasjenkas politiska konjunkturcykler

Abraham Lincoln anmärkte en gång att det finns två sätt att lura en befolkning:

”You can fool some of the people all of the time, and all of the people some of the time, but you cannot fool all of the people all of the time”

Ända sedan Niccolò Machiavelli skrev sin välkända handbok för despoter har den första delen av Lincolns citat – principen om att söndra och härska – tjänat som ledstjärna för vetenskapens försök att förklara vad som gör det möjligt för en diktator att sitta kvar vid makten. Genom att konfiskera resurser hos delar av befolkningen kan en diktator gynna en (oftast betydligt mindre) stödgrupp, som i gengäld kan bistå i förtrycket av övriga samhällsgrupper.

Den andra delen av Lincolns citat har emellertid ofta negligerats, vilket är olyckligt för den som vill förstå dagens Vitryssland. Tanken är nämligen inte så dum. Istället för att fördela resurser mellan samhällsgrupper kan en autokrat välja att fördela dem över tid. I enlighet med satirikern Juvenalis beskrivning av de romerska kejsarna innebär detta i princip att diktatorn köper sig stöd av befolkningen vid tillfällen av särskild politisk betydelse genom att bereda dem bröd och skådespel.

Två varianter av denna mekanism har varit tydliga i Vitryssland alltsedan Aljaksandr Lukasjenkas tillträde som president. Dels kan man med blotta ögat urskilja längre politiska konjunkturcykler i viktiga inkomstvariabler såsom reallöner och reala pensioner, vilka tenderar att nå sina toppar i samband med de vitryska presidentvalen (se bild).

Därutöver kan man även statistiskt belägga förekomsten av kortare cykler i direkt anknytning till de vitryska valen och folkomröstningarna med signifikanta ökningar i real inkomst under månaderna alldeles intill valen. Anmärkningsvärt nog tycks dessa kortsiktiga ökningar inte främst drivas av nominella löneförhöjningar. Snarare visar data på att den vitryska statsmakten utnyttjar landets kommandoekonomi för att införa ett prisstopp på framför allt livsmedel i valmånaden, varpå man släpper lös inflationen och raderar ut alla reallöneökningar så snart valdatumet har passerat.

Det är inte svårt att förstå bevekelsegrunderna bakom Lukasjenkas handlande. Så länge som folks beslut att delta i – och därmed legitimera – presidentvalen påverkas av deras materiella status torde beslutet vara självklart för en autokrat med så pass stor kontroll över ekonomin. Däremot är det svårare att förklara varför befolkningen låter sig påverkas. Borde man inte – efter sex presidentval och folkomröstningar på femton år – se mönstret och förhålla sig väldigt misstänksam till alla löneökningar som tycks hänga samman med valkalendern?

En möjlig förklaring är att logiken bakom de politiska konjunkturcyklerna har skiftat över tid. I samband med folkomröstningarna 1995 och 1996 var det mycket möjligt att gemene man uppfattade löneökningarna inför valet som genuina tecken på att Lukasjenka förde landet i rätt riktning. Man kan uttrycka det som att de levde i föreställningen att tidigare utfall ger den bästa möjliga förutsägelsen om framtiden. I samband med senare val kan man dock förmoda att befolkningen genomskådat Lukasjenkas politik och lärt sig att en real löneökning inför ett val medför en lika stor tillbakagång efter valet. Men om så är fallet, varför fortsätter Lukasjenka manipulera ekonomin när det är dags för val?

Kanske ligger svaret i att löneökningarna med tiden har kommit att skicka en mer subtil signal om presidentens kompetens. Man kan tänka sig att de fungerar som ett mått på Lukasjenkas förmåga att bedriva en framgångsrik ekonomisk politik genom att visa att han trots de kostnader som uppstår har råd att ställa till med bröd och skådespel inför ett val. Genom spelteori kan man visa att förekomsten av asymmetrisk information – det vill säga att diktatorn har större insikt i sin egen framtida ekonomiska förmåga än vad medborgarna har – kan ge upphov till ett jämviktsläge där en sådan signal blir trovärdig och därmed kan hjälpa diktatorn att sitta kvar vid makten. Man kan således argumentera för att befolkningen har kommit att förvänta sig att få löneökningar inför ett val – det kanske rentav ingår i samhällskontraktet – varför uteblivna ökningar skulle tolkas som en signal på svaghet och uppmuntra till ifrågasättande av den sittande regimen.

Det återstår att se om detta resonemang kommer att återspeglas i ytterligare löneökningar i samband med höstens vitryska parlamentsval. Läget är särskilt intressant i och med att Vladimir Putins återkomst som rysk president gör att Lukasjenkas förmåga att utverka ekonomiska koncessioner från Ryssland alltmer sätts under lupp med tanke på det personliga agg som de två ledarna sägs hysa gentemot varandra. Frågan på längre sikt är dock snarast hur länge den vitryska regimen har råd med dylika stimulanser i anslutning till valen, då allt fler tecken pekar på en överhängande risk för en stundande statsbankrutt.