Är värnandet om demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen verkligen en angelägenhet som tas på allvar av ledarna i Europa och Nordamerika? Är det ett mål som de faktiskt anstränger sig för att uppnå, eller hjälpa andra att uppnå, eller rör det sig snarare om till intet förpliktande värderingar som de gärna upprepar vikten av men som de ofta låter förbli en läpparnas bekännelse?
Det beror på, hävdar den georgiske ekonomen Vladimer Papava i en artikel nyligen vars innehåll förtjänar att få en vidare spridning (”Democracy: a goal or merely a commitment for the West”, publicerad i Open Democracy den 21 maj 2012).
Papava konstaterar att om odemokratiska regimer är tillräckligt stora för att kunna betraktas som stormakter, som t.ex. Ryssland och Kina, så blir det västliga engagemanget för demokratisering snarast en formalitet och ledarna i dessa länder behandlas med silkeshandskar.
Andra odemokratiska regimer försöker skaffa sig västmakternas gunst genom att stödja deras politiska, militära eller ekonomiska intressen. De delar inte egentligen Västs demokratiska värderingar och strävanden men lyckas ändå bli upptagna i det västliga lägret p.g.a. sin realpolitik och sin retorik. Skendemokratier kan vi kalla vissa av dem, pseudovästvänliga passar bättre för andra.
Den arabiska våren blev en intressant illustration av Västs motsägelsefulla inställning till demokrati och diktatur. Så länge det folkliga missnöjet hölls i schack av makthavarna stöddes dessa av ledarna i Väst. Inte förrän protestvågen vuxit i styrka och blivit omöjlig att stoppa erinrade sig västliga politiker sina demokratiska övertygelser och fann för gott att överge sina tidigare allierade (jfr. Washingtons stöd för Mubarak i Egypten och Paris’ stöd för Ben Ali i Tunisien).
Papava drar följande slutsats: ”Om en västvänlig, men odemokratisk, regim lyckas bibehålla makten och undvika proteströrelser, eller åtminstone se till att dessa är få och äger rum sällan, så blir inte stöd för den demokratiska processen i det landet någon prioritet för Väst. Om folket emellertid inte längre står ut med den odemokratiska regimen utan börjar ge uttryck för sin ökande vilja att befria sig från den, då kommer Väst ihåg sina värderingar och tar ställning för demokratikämparna.”
Papava har, knappast förvånande, den georgiska situationen för ögonen i sin analys. Han menar att det med tiden blivit allt uppenbarare att Saakasjvilis styre är auktoritärt till sin karaktär, medan Väst, framför allt USA, valt att ta fasta på den georgiska ledningens politiska lojalitet. En liknande analys med snarlikt resultat skulle kunna göras av Västs förhållande till Georgiens grannland Azerbajdzjan.
Våra makthavare verkar alltså ha svårt att dra sig till minnes sina demokratiska ideal, till förmån för realpolitiska överväganden. Då blir det väl frivilligorganisationerna i det civila samhället som får ta på sig uppgiften att påminna dem.