Sovjetunionens bild av den egna staten som ett idealsamhälle krävde att massmedia hölls i hårda tyglar. Varje försök till ens den obetydligaste kritik av de högsta politiska ledarna eller den politik som (för tillfället) fördes hindrades obönhörligen. Stora olyckor förtegs, misshagliga människor blev till ”icke-personer”, misslyckanden inom olika områden i det stora väldet doldes omsorgsfullt samtidigt som man gärna rapporterade om strejker, rashat och eländiga villkor för människor i Väst. Det fanns en särskild lista över förbjudna ämnen, t.ex. sex, men den blev till sist så lång att det var svårt att hålla koll på allt. Man släppte t.o.m. igenom en översatt roman av Arthur Clarke där alla sovjetiska kosmonauter hade samma efternamn som ryska dissidenter. Rena tryckfel kunde få förödande konsekvenser. Den skyldige på tidskriften ”Litteraturen och livet” fick sparken sedan han släppt igenom meningen USA:s och Kinas ekonomier har fått ett kraftigt uppsving där det borde ha stått Sovjetunionens och Kinas…Den ukrainska tidningen ”Bolsjevik Zaporozja” skulle en gång under kriget skriva om en order av Stalin, undertecknad ”glavnokomandujusjtjij” – överbefälhavare. När tidningen gick i tryck hade ”l-et” fallit bort. Ordet ”gavno” betyder ”skit” – redaktören blev omedelbart skjuten.
Det är lätt att förstå, om än inte ursäkta, drivkraften bakom denna censur. Märkligare är de ofta extrema och löjeväckande överdrifter systemet ledde till. Och metoderna kunde vara raffinerade. Man inte bara strök i texten utan kunde tricksa med den på olika sätt. Den mest berömde sovjetiske ”elitarbetaren” Stachanov hette från början Stakanov, men myndigheterna insåg det olämpliga i detta – ”stakan” betyder dricksglas – ett ord som i Ryssland gärna för tankarna till ”vodka”. Ett annat exempel: På den affisch som trycktes upp med en kopia av Lenins studentbetyg ströks det första ämnet helt – religion. Och det därför att det ansågs ”olämpligt” att associera den store ledaren med religion i en tid av intensiv antireligiös propaganda. Dessutom hade man ändrat ordningen mellan ämnena så att logik hamnade på sista plats, där det var lätt att osökt låta betygssiffran täckas av en annan text. Logik var det enda ämne där Lenin hade en fyra, i övrigt enbart femmor, högsta möjliga vitsord.
Men jag vill här främst ge några exempel som hämtats inte från politik utan från litteratur. Låt det redan från början sägas: den ”egentliga” censur som utövades av organisationen ”Glavlit” var inte den viktigaste. På varje tidning och varje förlag fanns ”redaktörer”, ibland flera stycken till samma text, som nagelfor den minst lika noga som de ”egentliga” censorerna. Men den främste censorn var författaren själv.
Ordet nu till Vladimir Vojnovitj: Tillsammans med kompositören Feltsman skrev jag min första sång, om kosmonauter…. Det var sången ”14 minuter före starten” som så fort den presenterades blev mycket känd, man spelade den överallt, många gånger i radio. Så ringde en gång en kvinna från musikredaktionen till mig… och sa att de ville göra en grammofonskiva med sången. Jag sa: ”O.K.” och hon sa ”Vi har en bön till er, det finns ett ord där som inte är bra.” Jag sa: ”Vad då för dåligt ord?”. Hon sa: ”Jo, det är det där ”på dammiga stigar”. Jag frågade: ”Varför gillar ni inte det?” Hon sa: ”Jo, ni förstår, det är på något sätt inte bra, ”dammiga”, varför ”dammiga”? Jag sa: Varför dammiga? Jo, jag tror att på de där planeterna finns det kanske något kosmiskt damm, det finns inga som går och sopar så det ligger nog damm där. Hon sa: ”Men i alla fall, det år inte bra, ”dammiga” i våra sånger. Låt oss ta något annat, kanske ”på de första stigarna”. Jag sa: Vad då ”första”, varför det. Då sa hon ”Men låt oss säga ”nya” om ni inte gillar ”första”. Jag sa: ”Nya” – som om det fanns gamla. Det gick inte att bli överens så någon inspelning kom inte till stånd. För redaktören var ”dammiga” uppenbarligen helt enkelt ett för ”negativt” ord i ett land som Sovjetunionen. Men några år senare uppträdde Chrustjov vid en mottagning på Röda Torget för ett par lyckligt landade kosmonauter och – ordet åter till V. V.: Han sa så här ”Som det sjungs i den kända sången: ”På avlägsna planeters dammiga stigar…” Dagen därpå ringde samma redaktör och sa: ”Hör ni, vi vill spela in er sång”. Men nu jäklades Vojnovitj och sa ”O.K. men det är ett ord där som inte är bra. Jag vill byta ut det. Hon blev rädd och frågade vilket. V. V. sa att ”dammiga” inte var bra. Redaktören ville förstås inte ta bort ett ord som självaste generalsekreteraren sjungit. V. V. ville givetvis inte heller det, skivan spelades in som tänkt men han hade i alla fall lyckats skrämma redaktören ordentligt. För övrigt föll inte heller titeln till en av Vojnovitjs längre berättelser från 1963 -”Den jag kunde ha blivit”- redaktören på läppen, V. V. blev tvungen att byta ut den mot det mer deklamatoriska ”Jag vill vara ärlig”.
Liknande problem drabbade författaren och ”barden” Bulat Okudzjava, vars samling ”Den sista trådbussen” gavs en mer ”optimistisk” titel: ”Den glade trumslagaren”. B. O. kallades för övrigt med jämna mellanrum upp till Centralkommittén för att förklara sig. Flera sånger påtvingades andra namn. ”Soldatvisa”, vars sista vers lyder ungefär: Och om nåt går på tok – det må så vara, / ”Mitt Fosterland befallt” jag säger bara. / Så underbart att ansvaret tar staten, / så enkelt för den menige soldaten blev till ”Den amerikanske soldatens visa” på det att inga paralleller måtte dras till sovjetiska soldater. ”Bönen” blev till ”Francois Villons bön” – återigen ett utslag av den antireligiösa kampanjen.
Översättningar drabbades förstås också. En av de främsta tolkarna av svensk lyrik till ryska, poeten Tatjana Bek, berättade hur hon i Lennart Hellsings vers ”Den långa ormen” (en orm som har huvud och stjärt i olika ändar av Sverige) tvingades ändra ett ord så att resultatet av en rad blev (i ordagrann översättning; det ryska originalet är både rytmiskt och rimmat): Huvudet skickade en gång en julpirog till stjärten, men inte förrän i mars kunde den smörja kråset. Och det ändrade ordet? Jo, ”påsk” hade blivit till ”mars”. Påsken är ju den viktigaste ryskortodoxa helgen, tydligen omöjligt att behålla i översättningen, medan jul lustigt nog slank igenom.
Särskilt rädda var redaktörer för undermeningar och strök ofta i texter ”för säkerhets skull” när man inte riktigt förstod vad författaren syftade på. Så var t.ex. fallet med ett tiotal dikter i ”Den glade trumslagaren”: Det var som om de trodde att jag menade ”bomb” när jag skrev ”skål”, berättade Okudzjava. På frågan vad ”allusioner” är svarade en regissör: Det är om ni t.ex. sitter på bio och ser en naturfilm, ni ser låt oss säga bergen i Kaukasus, ni ser snöklädda höjder och moln och så tänker ni: ”Fast Brezjnev är i alla fall ett as”.
Men när glasnost kom sopades allt detta snabbt bort. Och vid den långa pausen före direktsändningen i TV sista gången det var militärparad på Röda Torget 7/11 kunde man minut efter minut höra ”Fångarnas kör” av Verdi, för säkerhets skull dock i rent instrumental version…