Jag befinner mig på Kalmar Stadsbibliotek för att söka efter CD:n av Andrej Tarkovskijs film ”Den Yttersta Domen – livsdramat Andrej Rubljov”. Vi är flera som hjälps åt då filmerna som sorterar under drama är många och inte står i bokstavsordning. En bekant som är konstnär berättar hur han och en kursare besökte Carlo Derkert, legendarisk konstvetare, vid tiden för filmens ankomst
till Sverige på 70-talet. Istället för att samtala om modernismen, ville Carlo Derkert berätta om den fantastiska filmen han just sett om ikonmålaren Andrej Rubljov. Berättelsen är en ”väldig, mångbottnad, episk skildring av ikonmålaren Rubljovs liv i 1400-talets Ryssland med dess strider av rivaliserande mäktiga”, som en filmdistributör uttryckte det, och konstnärens vandring under lärlingskap av Theofanes Greken mellan olika uppdragsgivare. Han kommer till en punkt då han inte längre kan dra ett streck, och går in i en tystnad. Då har vi redan sett munken Jetim flyga i ballong från kyrktornet och landa stilenligt. När Carlo Derkert hållit på ett tag att berätta om denna film, avbryter honom konststudenten: ”Det måste ha varit en lång film!” Varpå Carlo Derkert irriterat utbrister: ”Vilken film?”
Bibliotekets CD av filmen Andrej Rubljov, den enda inspelning man har av Tarkovskijs sju filmer, är spårlöst försvunnen. Vid förfrågan om fjärrlån i Borgholm, vägrar de att fjärrlåna ut sitt enda ex.
Andra kommunbibliotek i länet saknar överhuvudtaget Andrej Tarkovskijs filmer i CD-version. Och den nyutkomna CD-boxen med samtliga Tarkovskijs filmer är slutsåld. Återstår endast lån från Kungliga Bibliotekets mediaexpedition, där man kan låna digitaliserade filmer för uppspel på biblioteket. Detta säger mig att det finns ett sug efter det lilla som bjuds av Tarkovskij och att länet är moget för en filmfestival med samtliga filmer. Om det är några konstnärliga filmer som spelats in utan bäst-före-datum, så är det Tarkovskijs där en hel generation kan ha gått miste om denna uppbyggliga värld.
”Man når det väsentliga genom att nämna det vid dess rätta namn”, säger den åldrige ikonmålaren Theofanes Greken, skriver Nils-Hugo Geber i en essä om filmen i antologin ”Tarkovskij – tanken på en hemkomst”. Och den utsagan kom i hög grad att gälla Andrej Tarkovskij själv under lång tid. Han hade kunnat göra filmen som blev 205 minuter lång vid Mosfilm i Moskva, och visa den en gång. En screening år 1966! Sedan lades den på hyllan utan att distribueras för visning i Ryssland.
Vid Filmfestivalen i Cannes 1969 fick Andrej Rubljov på ryska myndigheters uttryckliga order endast visas utom tävlan. D v s utan att kunna nomineras till Guldpalmen eller Grand Prix. Men filmen vann de internationella filmkritikernas pris FIPRESCI och blev därmed ett namn på allas läppar. Det visar sig i Andrej
Tarkovskijs Martyrologion: Dagböcker 1970-1986 att han alltjämt 1970 hoppas på en snar distribution av filmen. Det är först då den ger upphovsmannen betalt. Och skulderna har växt. Han har visserligen andra film-projekt på gång, som Solaris vars inspelning hela tiden stöter på problem. Men erbjudaden Tarkovskij får tackar han nej till, ”eftersom jag inte gör film för pengar”, som han kort konstaterar i dagboken. Istället för att tänka på att lämna Ryssland, har den nyblivne fadern Tarkovskij just köpt en datja för lånade pengar. Där kan man odla och föda upp grisar att leva på om det krisar helt. Det behöver visserligen rustas upp och ligger 30 mil från Moskva. Men det ger den ekonomiskt stukade konstnären råg i ryggen att fortsätta sin gärning. Som han skriver i dagboken: ”Bara genom den enskildes räddning kan alla räddas. Det är dags att visa personligt mod i pestens tidevarv. Det går bara att rädda alla genom att rädda sig själv. I andlig mening, naturligtvis.”
Vi är många ”konstnärer” runt om i Kalmar län, och av allt att döma över hela jorden, som har tagit på oss detta kall. Vi sjunger normalt sett inte i kör, utan som solister med egna hopkomna visor. Våra röster kanske drunknar till tonerna av Melodifestivalen eller Vem vill bli miljonär?, men vi fortsätter ihärdigt. Kan vi leva med vår uppgift, och tjäna vårt uppehälle med bibehållen integritet, är vi som regel nöjda. Precis som nunnorna och munkarna i klostren sedan medeltiden fram till idag, har konstnärerna ett uppdrag som syftar till att lyfta medmänniskorna till ett högre medvetande genom sig själv. Och då spelar murar eller andra begränsningar ingen roll i ett tidsmässigt perspektiv.
Det är inte säkert att företaget alltid lyckas. Munken Jetim kraschade mot marken med sin ballong, men han gjorde det inför publik av sina bröder och visade att han vågade vidga horisonten. ”Om konsten inte tillåts vara experiment och äventyr falnar den snart till aska.”, som Nils-Hugo Geber skriver i Tanken på en hemkomst. Och om ”konstnärerna”, alltså alla som vågar leka åtminstone i tanken, tigs ihjäl kommer kulturen att falna till aska.
”Tarkovskij berättar om konstnärens förmåga att överleva, uthärda och resa sig efter slagen”, fortsätter Nils-Hugo Geber. Och sannerligen, i filmens avslutande del möter den nu stumme och icke-målande munken Boris, klockgjutarens son. En ny kyrkklocka beställs av stadens mäktige, där Boris ger sig ut för att känna receptet för gjutning av den nya klockan. Han behöver furstens silver för såväl bronslegeringen som arbetskraften och sitt eget uppehälle. Men han är inte andligen beroende av fursten, utan säljer bara sin talang, som Nils-Hugo Geber påpekar. Boris ljuger om sina kunskaper och utnyttjar vad han sett klock-gjutarna göra. ”Snabbt växer han med uppgiften som ledare för gjutningen, driver på arbetet, låter bestraffa de motspänstiga. I arbetet glömmer han sin ensamhet och sitt elände, det fyller hela hans tillvaro. Då verket är fullbordat faller han till marken förtvivlad. Elden har slocknat, det är grått och tomt omkring honom. I den skapande handlingen har han på samma sätt som Ikarus och den flygande munken ett ögonblick övervunnit sin mänskliga begränsning. Nu är han tillbaka på jorden”, skriver Nils-Hugo Geber.
Det är vackert och beskriver också hur handlingen är mer viktig än resultatet. Men i arbetet och klockans klang finns också möjligheten att kommunicera med andra människor, som Nils-Hugo Geber klokt fortsätter: ”Fast konsten inte åtnjuter någon absolut integritet eller frihet kan den liksom klangen av klockan bryta tystnaden kring människorna och på så sätt vara dem till tröst och glädje. Och Andrej [Rubljov] fattar beslutet att bryta sin tystnad.”
Sedan skrider ikonmålaren till verket med sina verk ”Treeningheten” och ”Frälsaren”, om vi får tro myten. Vad vi vet är att både ”Treeningheten” och ”Frälsaren” hänger på Tretjakov-galleriet i Moskva. Och varför de gör det, är någorlunda samma tanke som myndigheterna måste ha haft om filmen. Om vi inte visar dem, eller bara där klock-klangen inte hörs, kanske vi kan ta kraften ur dem.
Läge att se filmen?