Ryska på svenska gymnasier

Vem orkar lära sig det?

Alla vi som i någon form berörts av Ryssland och Östeuropa på vår levnadsbana anser att några kunskaper om denna vår grannregion samt lite hum om något av de slaviska språken borde ingå i varje svensk medborgares allmänbildning. Men hur många delar denna uppfattning? Bara ett fåtal gymnasier i Sverige erbjuder numera undervisning i ryska som modernt språkämne. Annat var det tidigare. I rapporter från rysklärarföreningen RYF (som fyller 40 år i år) får vi läsa att ämnet hade god tillväxt på femtio- och en bit in på sextiotalet, sjönk sakta under sjuttio- och åttiotalen och fick några toppår under tidiga nittiotalet, i perestrojkans kölvatten. I det stora hela har ryskan i svenska skolor fört en tynande tillvaro sedan den infördes efter andra världskriget, – men den försvinner aldrig helt!

Vem väljer ryska, och varför? Eller varför inte? Antalet inflyttade ryssar har ökat stadigt. Stockholm har också blivit ett populärt resmål för lediga Petersburgsbor som vill ta sig en utlandstur över helgen, och man kan få sommarjobb på Junibackens café om man behärskar lite ryska. Skälen att börja läsa detta språk är många. Modersmålsundervisningen i ryska har förstås ökat markant sedan 90-talet, särskilt i vissa områden och på lågstadiet, men som främmande språk är ryskan föga populär.

Ungdomar i allmänhet är både trendkänsliga och taktiska i sina språkval i skolan. Visst, inlärningströskeln är kanske något högre än för våra andra skolspråk. Men många fastnar också i stereotypa spöken när de tänker på Ryssland, i stil med Henrik Dorsins fyndiga schlagerparodi ”Tingeling” för två år sedan (sågs av över en miljon på Youtube när det begav sig). I förening med reaktionerna från ryskt diplomatiskt håll – berättigade eller ej – visade den på en djup förståelseklyfta mellan svenskar och ryssar, redan när det handlar om vardaglig underhållningskultur. En svårutrotad fördom hos svenska tonåringar om ungdomskultur i öst är att den är töntig och `wannabe-väst`, som i evigt förflutna DDR. Bara ett fåtal kan ta sig över fördomshindren och ryckas med i den makalösa vitalitet som finns i östeuropeisk ungdomskultur. Det är bl a dessa som väljer ryska på gymnasiet.

Ur skolans synvinkel ter sig allt i samband med Ryssland komplicerat – demokratibegreppet, bildningsbegreppet, jämställdhetsbegreppet, föreställningen om den fria marknaden som kan leda till högst ofria förhållanden. Varje företeelse tycks innehålla idealen och värsta motbilder på samma gång, vilket inte är helt lätthanterlig för den som vill göra lite reklam för ryska i skolan.

De elever som ändå väljer det tillhör olika kategorier. Där det under tidigare decennier hade funnits folk med ideologiska motiv (naturligtvis dolda, men skojiga och mycket verksamma i undervisningen, för många var det ´gnistan´), finns det nu en sparsmakad skara av ungdomar från akademiker- eller kulturelitfamiljer som haft kontakter eller ett förflutet som utlandssvenskar i Ryssland eller något östeuropeiskt land. Bortom politik och ideologi (som är helt ute förstås) finns där en nyfikenhet och någonstans ett igenkännande. Dessa ungdomar tycker att sovjetiska agitationsaffischer är absurda men kul, de snöar in på någon modern rysk musikgrupp eller extrem filmserie och underhåller facebook-kontakter med ryska utbyteselever eller sommarlägerkompisar. En annan kategori är barn ur rysk-svenska äktenskap, vars föräldrar önskar att de vårdar sitt språkliga arv, men som inte vill gå på modersmålsundervisning eftersom de anser sig prata för dålig ryska. De är inte lika motiverade, hamnar i en slags inre tillhörighetskonflikt och känner omedvetet men starkt att hela den svenska ungdomskulturen har en slagsida mot det anglo-amerikanska. Att gå åt motsatt håll kräver aktivt intresse och faktiskt lite karaktär.

Förutom vardagsspråket i nyare läroböcker och rikedomen i rysk filmkonst, försöker man som rysklärare även förmedla något av den klassiska ryska högkulturen, åtminstone nämna några stora författare, musiker och konstnärer, ge vedertagna referenser som kan komma till nytta i möten med ryssar. Rätt som det är kan det då hända att man får höra upprörda kommentarer från elever, just hemkomna efter en sportlovsvecka i Egypten: ”De bar sig åt som svin, ryssarna vi mötte vid hotellets buffé! – Har de läst Pusjkin i skolan?!!!!”

För att läka såret får vi ägna oss åt Tjutjevs rader ”Umóm Rossíju nje ponjátj…” (Ryssland kan ej förstås med förnuftet), och prata om att även svenska turister hade sina excesser på grisfesterna i Spanien i chartererans gryning, om det uppdämda behovet att resa, samt att ryssarna nu måste få böka in sig i vårt europeiska medvetande. Länge nog har de fått stå utanför. Eller vad sjutton ska man säga…!? Till stor hjälp för mig personligen har Anna-Lena Lauréns förträffliga bok ”De är inte kloka, de där ryssarna” varit i dessa diskussioner, ömsint och dräpande, och mycket klok.

Av de få avgångselever som läst ryska på gymnasiet blir varje år en eller ett par bitna och går vidare till högre studier i ryska på universitetet. Efter ett tag kan de sedan återfinnas som konsulatpraktikanter, som volontärer eller äventyrare, på väg att bli aktörer i Östersjö-NGOer, journalister eller tjänste- och affärsmän med inriktning mot Ryssland och Baltikum. Ryska i gymnasieskolan är inget massämne som spanska, men de som bestämmer sig för det gör i många fall ett medvetet val. Således har önskan om att ryskan med åren skulle bli mindre exklusiv (eller nedskuren) och mera populär i skolan inte uppfyllts. De som fått ”skärvan i ögat” (Staffan Skotts uttryck när han talade på RYFs årsmöte 2011 om slavister) tycks dock ha fått den för livet. Kretsen av Östeuropa-engagerade får sin behövliga återväxt, troligtvis förblir den liten, men naggande god.