”Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.” Så lyder slutklämmen i den svenska solidaritetsförklaringen, en portalparagraf i den försvarsproposition som antogs av riksdagen 2010. ”Därför” syftar på de två föregående meningarna: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på motsvarande sätt om Sverige drabbas.” Härmed markeras ett definitivt slut på den svenska neutralitetspolitiken, en process som inleddes under tidigt 90-tal.
Solidaritetsförklaringen har tre historiska rötter: Antagandet av EU:s solidaritetsförklaring i Lissabonfördraget 2007, det alltid självklara – men tidigare tabubelagda – förhållandet att vi är beroende av utländskt militärt bistånd om vi angrips och den solidaritet med balterna som Carl Bildt proklamerade 1991.
Därmed har Sverige efter den säkerhets- och försvarspolitiska röran och tankeoredan (”strategisk time-out”) kring millennieskiftet äntligen insett sin betydelse för stabiliteten i Östersjöområdet och därtill skapat en sammanhängande strategisk doktrin med avpassad militär styrka.
Trovärdigheten härav kan givetvis diskuteras. I en studie i Kungl Krigsvetenskapsakademien framlagd 2011 – Till bröders hjälp – granskas de nödvändiga förutsättningarna för trovärdigheten inom ramen för tre Baltikum-scenarier: en fredskris liknande ”soldatmonumentkrisen” 2007, en hotsituation liknande förspelet till Georgien-kriget 2008, en regelrätt invasion. Att vi valt scenarier med ryskt hot mot Baltikum beror inte på att vi ser dem som sannolika i dagsläget utan att de är de enda fall som ter sig möjliga och som skulle påkalla svensk militära biståndsinsatser av kraftigare slag.
Nödvändiga förutsättningar för solidaritetsinsatser är av tre slag: Förband, Förberedelser och Förankring (hos folket och den politiska ledningen)
Om förbanden räcker beror på vad man vill ställa upp med (vi förutsätter att alla solidaritetsaktioner sker i NATO-regi). Jag går inte in på detta här mer än att säga att vi kan spela viktiga roller, framför allt genom att se till att en aggressor inte kan sätta sig på Gotland.
Självklart kan vi inte sätta in förband utan att ha förberett det genom att samordna ledningssystem, planlägga olika insatser och föröva trupperna. Sådant har vi inte sett något av hittills.
Den politiska och opinionsmässiga förankringen lyser – i brist på debatt i frågan – också med sin frånvaro. Schabblet kring Libyen-insatsen bådar inte gott för framtida beslut i tid.
Här dyker det upp ett dilemma: handlingsfriheten. Handlingsfrihet att kunna ingripa – vilket ju krävs i och med ordvalet i Solidaritetsförklaringen – kräver aktiva förberedelser och förankringsåtgärder innan kriser uppstår. Men en politisk ledning måste alltid förbehålla sig rätten att besluta från fall till fall. Med andra ord ha handlingsfrihet att inte ingripa. Men om man förbereder ingripande i samverkan med presumtiva hotade stater och allierade, har man då inte implicit givit löften?
Och om man sviker dessa, hur blir det då med våra egna chanser att få hjälp? I Solidaritetsförklaringen har vi ju villkorat vår egen säkerhet.
Till bröders hjälp och den engelska översättningen Friends in Need kan beställas på