I skuggan av det ryska presidentvalet kämpar lokala politiker, mest kvinnor, med vardagsproblemen. Sidas indragning av stödet till Ryssland innebär att lokala samarbetsprojekt inte får någon fortsättning. Jag uppmanar nu biståndsminister Gunilla Karlsson att finna nya former för att stödja de lokala kvinnoråden i Ryssland.
Poselenie är ett nytt begrepp som tillkom i samband med att lag 131 om lokalt självstyre trädde i kraft 1 juli 2006. Den består av ett antal byar med gemensam lokal administration som på kommunens mandat ansvarar för viktig social service, skolor och andra uppgifter av lokalt gemensamt intresse och har eget budgetansvar. Diskussionen om vad som är bra och dåligt med den nya lagen är ständigt återkommande. Möjligheten till självstyre verkar allmänt ge positiva vibrationer. Vanligt folk ska äntligen få vara med och bestämma. Samtidigt höjs röster från olika håll kring oron om hur det ska bli, att få ansvar utan pengar. Varifrån kommer pengar till läkarlöner? Vart ska man ta vägen för att föda barn eller åldras?
Det var lätt att föreställa sig hur svårt det kan bli när jag hörde hur poselenieschefen Violetta funderar högt över vilka lokala skatter man kan hitta på. Förutom markskatt och egendomsskatt som jag hört om av andra, pratade Violetta om att det kanske går att införa en skatt på hushållet eller familjen och en slags lokal vägskatt. Hur ska man annars ha råd med vägunderhåll, parkunderhåll och snöröjning? Kanske de allra fattigaste kan undantas från en del av de lokala skatterna, resonerade hon. Hon berättade att i en by betalar familjerna 10 rubel i månaden till byrådet för att någon ska sköta vägunderhåll samt hålla hålet i isen öppet. Den enda begränsningen tycks åtminstone i den här kommunen vara att det inte får vara färre än 200 personer i en självstyrande enhet.
Borgmästaren var bekymrad över att poselenie måste få in pengar på ”business” för att klara alla funktioner de har ansvar för. De får finansiellt stöd för 10-12 funktioner som finns uppräknade i lagen från staten, för att klara resten får de ta lite från dessa 10-12, samla in pengar från befolkningen, tigga från företag eller tjäna pengar på ”business”. De ska ge socialt stöd till byinvånare, boende enligt bostadsbalken, bygga förutsättningar för nya bostäder och infrastruktur som vägar, broar, handel, ungdomar, kultur.
Det var första gången man fick egen budget. Den här kommunen är indelad i 19 poselenie, var och en skulle alltså ta sina in inkomster från lokala skatter på egendom, mark och löneinkomster. Men underlaget var litet med 27 lantbruksföretag och många självhushåll som inte betalar någon skatt alls.
Det är lika ovanligt med kvinnor på höga positioner som förut. Däremot finns många kvinnor på lokal och regional nivå. Jag har träffat några. De vittnar om svårigheter och arbetar på bred front för att hitta lösningar. Ryska kvinnor som varit vana att hitta informella lösningar på problem under Sovjettiden har hittat vägar att överleva också i Ryssland. Lokala initiativ har ökat bland kvinnor och oberoende kvinnliga organisationer har bildats vid sidan av kvinnoråden för att ta itu med sociala, politiska och ekonomiska problem. Men för många kvinnor har detta medfört att de går från betalda statliga arbeten till lågt betalt eller oavlönat arbete. ”Det är kvinnornas öde att det är männen som har makten, historien är männens historia” säger den kvinnliga vice guvernören på kvinnokonferensen i Arkhangelsk och fortsätter sitt hyllningstal till alla kvinnor, många kvinnor tackas direkt av henne med namn.
Jag har ofta undrat varifrån kvinnorna fått kraften som jag blivit så imponerad av och som jag stött på så många gånger i det här landet, både nu och under mina tidigare vistelser i Sovjet och Ryssland. En borgmästarkandidat svarar att ”Kvinnor är mer inriktade på att överleva, de är inte aggressiva och behöver inte visa något”. Ett annat svar jag får är att ”Kvinnorna har sig själva och sin egen kraft, de räknar inte med något annat. Kvinnorna ordnade det som inte staten tog hand om på Sovjettiden och fortsätter helt enkelt att lösa problem som hamnat mellan stolarna i dagens Ryssland”. Eller som en lokal eldsjäl uttrycker det: ”I byarna kommer kvinnorna med konkreta idéer och i deras bakhasor männen med sina verktygslådor..” Sedan säger en av dem igen att det var farmor som var den allra bästa läraren, det var av henne hon lärde sig hur hon skulle använda olika sätt att förhandla, när det är viktigt att vara diplomatisk och hur man undviker besvär. Det handlar också om makt att kunna tala inför andra människor och att kunna sin historia.
Kanske kvinnoråden utgjort en bra skola, genom dem har kvinnorna fått ta ansvar och initiativ av olika slag. Mödrar, farmödrar och mormödrar som förebilder kan också ha spelat in. Något som känns väldigt påtagligt är att kvinnliga politiker också är aktiva i kvinnoråden, både på länsnivån och lokalt. Dessa uppbär en gammal tradition som överlevt Sovjetstatens upplösning, och det är genom dem som kvinnorna befäster rollen att lösa de jordnära sociala problemen. Det finns en inställning som genomsyrar kvinnornas arbete som bygger på att man stöttar varandra. Med hjälp av frivilliga insatser i form av obetalt arbete har lokala möjligheter skapats, men när kvinnoråden ”förgummas” samtidigt som Sida-finansierade projekt inte får någon fortsättning försvåras arbetet.
Nu när oljepriset är högt rullar pengarna in i statskassan och beslutet att dra in biståndet till Ryssland förefaller lätt att motivera. Men regeringen har dragit in Sida-stödet utan att ha satt sig in i problematiken. Det räcker inte att värna om yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i officiella uttalanden. Även individer och grupper som arbetar med att lösa praktiska vardagsproblemen behöver stöd. Jag uppmanar därför politiker, kvinnorättsorganisationer, projektfinansiärer och andra att uppmärksamma denna fråga.
Ann-Mari Sätre