Få har väl missat att finalen i årets Schlager EM går av stapeln i Baku, Azerbajdzjan. Huruvida Azerbajdzjan rent geografiskt ligger i Europa kan diskuteras – landet framställs ofta som en bro mellan Öst och Väst, mellan Mellanöstern och Europa. En intressant aspekt av denna något kluvna regionala tillhörighet är relaterad till azerbajdzjanernas muslimska identitet. På pappret är cirka 90 % av befolkningen i Azerbajdzjan muslimer. Majoriteten är Shiamuslimer precis som i grannlandet Iran. Där slutar dock de flesta likheter i detta avseende. Religion och politik ses av de azerbajdzjanska makthavarna som något som är livsfarligt att kombinera och som med alla medel bör bekämpas. Den Islamiska Republiken Iran framställs i det här sammanhanget som ett avskräckande fall. Också grannen i norr, Dagestan där radikala islamister kämpar för självständighet från Moskva är givetvis ett skräckexempel. Likheter ses i stället snarare med ett annat grannland, Turkiet som strävar efter att upprätthålla sin sekularitet och Ata-Türks anti-religiösa politik.
70 års sovjetstyre har gjort starkt intryck och Azerbajdzjan har beskrivits som ”sekularismens högborg”. I det sovjetiska systemet sågs religionen som en farlig motståndare vars idéer kunde lura folk att avvika från den sanna vägen. Religionen förtrycktes, manipulerades och isolerades och som ett resultat av detta kom islam i de muslimska sovjetiska staterna att bli ett nationellt kännetecken snarare än en tro. Efter självständigheten såg många azerbajdzjaner en möjlighet att hitta tillbaka till islam, men det visade sig snart att även de nya makthavarnas fruktade religionens möjliga inflytande och satte käppar i hjulen. Även om konstitutionen stipulerar religionsfrihet så har myndigheterna i princip återinfört statligt monopol på religionen. Officiell registrering krävs för alla religiösa samfund, religiös utövning, litteratur och undervisning genomgår strikt statlig kontroll och varje trosinriktning måste på sovjetmanéer underordna sig ett högre ”råd” som överser deras verksamhet. Denna rigida kontroll anses nödvändig för att stävja religionens möjliga mobiliseringskraft. Givetvis är religiösa partier förbjudna och religiösa organisationer och religiösa ledare är förbjudna att engagera sig politiskt. Efter 9/11 har azerbajdzjanska myndigheter, likt många andra, använt rädslan för att främmande, mer ”radikala” (läs politiska) former av islam ska få inflytande bland befolkningen som ett argument för intensifierad kontroll av och ökade restriktioner för religionsutövare. Det är svårt att bedöma hur verkligt detta hot är – men rädslan är verklig och influerar policy och attityder.
Ett mycket uppmärksammat exempel på ”religion vs politik schismen”, som visserligen nu har några år på nacken, är fängslandet av den frispråkige imamen Ilgar Ibrahimoglu 2004. Han är inte bara var utbildad i Iran, vilket inte sågs med blida ögon av myndigheterna, utan vägrade också att registrera sitt samfund och deltog i politiska demonstrationer. Det ironiska är att Ibrahimoglu är en av Azerbajdzjans mest verbala förespråkare av demokrati och mänskliga rättigheter och tillsynes lika lämplig som politiker som vilken icke-religiös medborgare som helst. Ett annat exempel på försök att begränsa islams inflytande är myndigheternas informella slöjförbud för flickor i låg- och mellanstadiet, något som möttes av våldsamma protester bland de troende när det presenterades i slutet av 2010. Dessutom har ett antal moskéer har stängts eller rivits under de senaste åren – flera av vilka hade en pågående konflikt med myndigheterna. Den senaste illustrationen av ålagd sekularisering är att regeringen beordrat alla statsanställda att avlägsna alla muslimska symboler från sina kontor.
Trots de sekulära myndigheternas ambitioner tycks trenden tycks vara att islam, både sunni och shia blir allt viktigare för många i befolkningen. Unga, kunniga och karismatiska imamer, utbildade i Iran, Saudiarabien eller andra muslimska länder, attraherar en yngre generation desillusionerad av de så kallade demokratiska reformerna som inte leder någonstans så länge det politiska ledarskapet inte också reformeras. Allt fler observerar Ramadan, vallfärdar till Mecka, skyltar för halalkött blir allt vanligare på dönerstånden och flera banker har introducerat ”Sharia-vänliga” lån, för att ge några belysande exempel. Det anmärkningsvärda är att i stället för att begränsa islams inflytande i samhället har myndighetens förtryck lett till att stärka olika muslimska gruppers kollektiva identitet. Det har blivit viktigt att visa sin tillhörighet och på detta sätt har islam blivit synbar som en samhällspolitisk kraft i det annars väldigt sekulära Azerbajdzjan.