I en nyligen publicerad studie har en demokratisering globalt de sista två hundra åren, har Patrik Lindenfors, Fredrik Jansson och undertecknad kunnat konstatera att demokratisering gick väldigt långsamt på 1800-talet – i den nutida demokratins början – men numera går väldigt fort (Lindenfors et al 2011). Mediantiden för en övergång från diktatur till demokrati på 1800-talet var hela 56 år, medan den endast var 1,7 år på 1900-talet. Det här tyder på att demokratin utvecklades (”evolverade”) under 1800-talet och numera ”smittar” mellan länder, dvs. blir kopierade i nationellt anpassade former. För Sveriges del innebär det t.ex. att ”transitionen” tog lång tid, i det att den började med representationsreformen och ståndsriksdagens upphävande 1866. Den skedde under hotet av att revolutioner i Europa skulle kunna sprida sig i Sverige och flera revolutionära situationer uppstod också. Den nya riksdagen valdes dock inte fullständigt demokratiskt förrän i valet 1921, efter olika steg i en kompromiss mellan vänster och höger. Under tiden 1866 till 1921 bildades bl.a. riksdagspartier, folkskolor, intresseorganisationer och folkrörelser, som alla bidrog till att en demokrati senare kunde fungera i längre perspektiv. Så Sverige, ett land i ”den första demokrativågen”, uppfann sin egen demokrati, dock inspirerad av framför allt liberala tankegångar under första hälften av 1800-talet. Vem kommer idag ihåg Johan Gabriel Richert (1784-1864), som liberal initiativtagare (tillsammans med Anckarsvärd) till denna ”transition” genom ett ”Förslag till nationalrepresentation” (1830)? Generellt gav liberala idéer i kombination med nya representationsformer upphov till ett partisystem som förberedde demokratin. Bäst fungerar det om det finns en rättsstatlig grund, dvs. i form av en konstitutionell monarki eller motsvarande. I vårt land har vi haft lag om hur konungar väljs sedan vår medeltida Konungabalk.
I öst var mycket annorlunda i detta hänseende. I Tsarryssland fanns fram till början av 1900 aldrig någon konstitution och följaktligen inget konstitutionellt tsardöme. Tsaren var envåldshärskare i Guds namn. Inget parlament har någonsin fungerat parlamentariskt, dvs. i utseendet av en regering. Val hölls som känt till den konstituerade församlingen vid Sovjetstatens bildande, men resultatet kördes över av bolsjevikerna. Utan upprepade val i en församling som också utser regering bildas inga partier i egentlig mening. Därför lider alla stater i det forna Sovjet, utom möjligen Estland och Lettland som hade självständiga erfarenheter från mellankrigstiden, av brist på egentligt partisystem. Tillsammans med det faktum att regelverk då inte bildas som kan ge upphov till ekonomiskt, politiskt och medborgerligt liv, blir ett införande av valsystem inte nödvändigtvis ett införande av demokrati. Mycket av grunderna saknas.
Undantagen i f.d. warszawapaktsområdet bekräftar regeln: de länder med tidigare partiliv har det gått demokratiskt bäst för. Jag tänker på framför allt Polen och Tjeckoslovakiens tudelade efterföljare.
Bristen på parlamentarism gör att den politiska ledaren eller ledningen måste kompensera med kraftig centralstyrning för att inte lokala makthavare skall bli för starka. Från Ivan den förskräcklige till Putin har vi samma syndrom: stark centralmakt och krig mot regionala ledare som annars inte lyder.
Några statsvetare har kallat demokratiseringen i öst för ”baklänges” (Rose and Shin 2001). Istället för att normalt ha rättsstat, därefter parlamentarism, och slutligen rättvisa val i en historisk process, har de post-sovjetiska länderna istället börjat bakifrån: val utan vare sig parlamentarism eller rättsstat.
Demokrati finns numera som ett färdigt recept att följa och hela processen behöver inte uppfinnas i varje land. Men man måste alltså ha ingredienserna för att kunna använda receptet.
Man kan då undra om det aldrig går att komma ut ur historiens dystopiska predikament. Jo, jag tror det. Idéer om något annat måste kunna sippra in. Det sker genom olika typer av kommunikation. Då kan medborgarskap i demokratisk mening skapas, nämligen genom aggregering av politiska intressen som kan leda till organisering, vilket i sin tur kan leda till partier i egentlig mening. Det kräver att staten inte är helt sluten, helt totalitär. Jag fick i ett sammanhang skäl till att undersöka hur totalitära statsbildningar utvecklade sig inom gruppen icke-demokratiska stater (figur 8 i Sandberg 2011). Andelen icke-totalitära stater bland de icke-demokratiska varierar starkt de senaste två seklen och minskar drastiskt sedan murens fall. Det visar sig att andelen totalitära bland de icke-demokratiska staternas antal, i kombination med den växande kommunikation som tidningar, radio, tv och internet är uttryck för, förklarar det mesta av demokratins spridning historiskt och globalt.
Det innebär att ingredienserna sakteliga bildas för nya demokratiska försök. Men det kräver en demokratisk lösning på dilemmat för varje autokrati: att offra en minoritets privilegier för flertalets väl i längre perspektiv. Det innebär att de gynnade måste gå med på en förändring som mer gynnar de minst gynnade än dem själva, något som är innebörden av Youngs s.k. kontraktsteorem (1998). I Sverige skedde det fredligt genom den liberale justitiestadsminister Louis de Geers (1818-1896) representationsreform efter bl.a. en flera dagars lång övertalningskampanj i Riddarhuset. Liksom representationsreformen togs beslutet om allmän rösträtt 1918-19 i rädsla för revolutioner. I det post-kommunistiska Polen skedde det snarare spontant som en effekt av Solidaritets jordskredsseger i valet 1989. Alla gamla kommunister insåg genast att de måste ge upp. Spelteoretiker som Young och Bowles (2006) kan visa matematiskt vilka förhållanden som måste råda för en sådan förändring av samhällskontraktet. En viktig sak är att oppositionen måste vara enad. Ändå är det ingen garanti för övergång till det demokratiska lägret. Revolution är alltid ett reellt hot. Graden av ojämlikhet mellan grupper kan också spela in. Men en sak är säker: övergång till demokrati kan aldrig var en reform av autokratin, utan måste vara ett systemskifte till ett nytt jämviktstillstånd baserat på ett nytt kontrakt mellan samhällets organiserade intressen. I den meningen är övergång till demokrati alltid en revolution, vare sig den sker fredligt eller inte.
Referenser:
Bowles, S (2003) Microeconomics: Behavior, Institutions, and Evolution, Princeton University Press
Lindenfors P, Jansson F and Sandberg, M (2011). The Cultural Evolution of Democracy: Saltational Changes in A Political Regime Landscape. PLoS ONE, 6 (11), s. e28270 – . (http://www.plosone.org/article/info%3Adoi%2F10.1371%2Fjournal.pone.0028270 )
Rose, R and Shin, D C (2001). Democratization Backwards: The Problem of Third-Wave Democracies. British Journal of Political Science, 31 , pp 331-354 doi:10.1017/S0007123401000138
Sandberg M (2011). Soft Power, World System Dynamics, and Democratization: A Bass Model of Democracy Diffusion 1800-2000. JASSS : Journal of Artificial Societies and Social Simulation, 14 (1), s. 4 – . (http://jasss.soc.surrey.ac.uk/14/1/4.html )
Young, P H (2007). Individual strategy and social structure: an evolutionary theory of institutions. Princeton (N.J.), Princeton University Press.