Jag tänker på en känd karta av Johannes Putsch från 1537 där Europa avbildas som en jungfru. Spanien utgör jungfruns huvud, Italienska halvön hennes vänstra arm och Sicilien ett riksäpple i hennes hand. Sverige är en grå klump i utkanten av kartan, Böhmen självklart hennes hjärta.
Milan Kundera skrev i sin essä ”Ett kidnappat Väst eller Centraleuropas tragedi” från 1983: ”Centraleuropa är inte en stat, det är en kultur eller en bestämmelse. Dess gränser är imaginära och måste ritas och ritas om i varje ny historisk situation.” Tjeckerna själva talar med fördel om sin litteratur som centraleuropeisk. Att sammanfatta vad det egentligen innebär kanske är inte lätt, men en intressant idé framfördes av författarna Michal Ajvaz och Jaroslav Rudis under en litteraturkväll i Stockholm 2010. De betonade att Tjeckien inte har någon kust och såg det som en anledning till att man skyr patos och storslagna berättelser. Tjeckerna har inte haft någon upphöjd syn på det egna landet utan berättar i stället de många små historierna. Det ligger nog ett korn av sanning i det, och alla som har läst Bohumil Hrabals romaner eller sett Miloš Formans filmer kan förstå vad de menar.
Ett viktigt perspektiv på den tjeckiska litteraturen är närheten till kriget, förintelsen och erfarenheter från 40 års totalitarism. De teman som centraleuropéer gestaltar behandlas därför ofta på ett annat sätt än vi är vana vid i Sverige. Svenska barndomsskildringar kan handla om landsbygden och förtryck från föräldragenerationen, som hos Peter Törnkvist, eller alkoholism och klass som hos Susanna Alakoski eller Åsa Lindeborg. Även om samma teman förekommer hos de tjeckiska författarna, finns en annan bakgrund, andra perspektiv, eftersom den tjeckiska erfarenheten i så hög domineras av kriget, kommunistdiktaturen, Sammetsrevolutionen och den posttotalitära samhällsomvandlingen.
Under de dryga två decennier som passerat efter murens fall har tjeckisk litteratur genomlevt stora förändringar. Från att ha varit censurerad och tvingats ta politisk ställning, med dissidenter, exilförfattare och sanktionerade författare, är den nu verksam i en marknad med småförlag, debutanter, bokmässor och etablerade stjärnor. Tematiskt spänner den över många områden, med förhållandet till historien och det kommunistiska förflutna som en röd tråd, men också med mycket humor och språklig förnyelse.
Ett av de stora namnen är Jáchym Topol. I hans roman Kallt land (min översättning, Ersatz 2009) ger sig en kvinna ut på jakt efter Östeuropa. Hon letar och letar, men alla hon frågar säger att det ligger längre bort, så hon åker vidare allt längre österut för att slutligen hamna vid havet i Vladivostok. Det är ett sätt att beskriva den östeuropeiska identiteten idag.
Tjeckisk litteratur översatt till svenska:
http://slaviska.se/bibliografi/index.html
www.aspekt.se – blogg och nyhetsbrev om tjeckisk litteratur